Östergren skrämmer med trygghetssorgen
”Större trygghet aldrig fanns” är en roman med mer tankestoff än utbyggnad
Publicerad 2022-10-13
Upptakten är bekant i sin alldaglighet. Hans Haraldsson, en tillbakadragen pensionär i södra Sverige, sitter och sörjer sin fullbordade skilsmässa och en inrutad uppväxt i en lika inrutad småstad, samtidigt som han knåpar på ett modellbygge av Vasaskeppet och försöker lösa en gammal mordgåta. Han är praktiskt taget vem som helst. En som aldrig märkts, en som ingen kommer att sakna. Det man kan säga om honom är att han aldrig verkar ha levt.
Huvudpersonen i Klas Östergrens senaste roman Större trygghet aldrig fanns är en av dessa ansiktslösa vardagsfigurer som inte borde gå att ställa i förgrunden. Men det är klart att det går. Ofta är det de konturlösa karaktärer man minns från litteraturen, inte de extraordinära undantagen. Hans Haraldsson är däremot så gråblek att han tycks smälta in i den neutrala funkisfond som präglar Östergrens roman, delvis förlagd till 1970-talet.
Detta närhistoriska folkhemspanorama är bekant också på andra sätt. Man kunde kalla romanen för en adaption, baserad som den är på en utställning av konstnären Björn Lövin, först visad på Göteborgs konsthall 1972. Utställningen In Memoriam kretsade kring det fiktiva försäkringsföretaget ILAC och dess grundare John Löwenskjöld. I en kortfilm beskrev Lövin hur denna kontroversiella entreprenör hade organiserat en kooperativ gemenskap, för att sedan falla offer för en lönnmördares kulor på Bremens flygplats.
I Östergrens fria omtolkning är Hans någon som växte upp i en av familjerna knutna till ILAC:s försäkringssystem, med löftet om fullständig trygghet. Ganska snart förstår man att barndomen i det lämpligt betitlade Gråstena har satt allvarliga om än svårdefinierbara spår i honom och hans syster. Hon beskrivs som ännu mer passiv än brodern. Hon kan omsorgsfullt företa sig vadsomhelst. Men hon är oförmögen att nå några som helst resultat överhuvudtaget. Han förstår successivt att han är likadan. Det är precis så han betraktas av sin omgivning, och det är ett av skälen till hans grundmurade främlingskap.
Till skillnad från den komprimerade och smått humoristiska In Memoriam är Östergrens torrare version relativt händelsefattig. Man kunde säga att den inte är torr nog. Där Lövin endast antyder, vill Östergren erbjuda svar på allt. Hans försöker sig på att utreda mordet på Löwenskjöld, någon som stod hans familj nära och som visar sig ha blivit förskräckt av resultaten bland barnen i ILAC-systemet – till den grad att han var beredd att omdefiniera hela projektet. Vi får inte veta så mycket om hur indoktrineringen såg ut. Överraskningar och oförutsedda händelser undveks i så hög grad som möjligt. All sorts tävlan och tävlingsinstinkter förbjöds. Om en av ungdomarna i ett skidlopp försökte sig på det våghalsiga företaget att vinna loppet, fick denna lov att åka ett extra varv.
Den utopiska tryggheten som ILAC eftersträvade pekar på att en allomfattande reglering och övervakning leder till osjälvständiga, passiva individer.
Av den anledningen ligger Östergrens romanbygge närmare en terapeutisk bearbetning än en adaption. Men inte i någon privat bemärkelse, utan i egenskap av ett skrivande som är bundet till någonting verkligt som bearbetas med hjälp av fiktionen. Allt handlar här om arv och avhängighet, om obskyra inflytelser som både lockar och stöter bort. Det är som om Lövins fiktiva företagsgestalt Löwenskjöld är en frånvarande och därför också allestädes närvarande fadersfigur som ska besvärjas av överlevaren Hans.
Östergrens poäng är att det inte går att göra sig av med otryggheten, utan att ett riskfritt samhälle tvärtom leder till en känsla av större otrygghet
Namnet Hans Haraldsson, påminnande om ”hans härolds son” eller ”hans härskares son”, låter förstå att vi har att göra med en symbolisk tronföljd. Hans personifierar slutet av successionen, medan systerns engagemang i en främlingsfientlig lokalgrupp indikerar vilka det är som har förvaltat Löwenskjölds trygghetsiver. Men sådana paralleller framstår tämligen övertydliga i en roman med mer tankestoff än utbyggnad. På liknande sätt blir minnesresan som Hans gör in i barndomen och dess kringgärdade styrdokument till en något enkelriktad rörelse som leder till en stor upptäckt i ett bankvalv i Genève.
Måste alla berättelser om obearbetade trauman mynna ut i sådana avslöjanden?
Om det är någonting som utmärker de nyfeodala härskarna av digitalriket, som Mark Zuckerberg, Jeff Bezos eller Elon Musk, så är det att man inte kan rucka på dem, att de på inga som helst villkor skulle omvändas av nya rön. Östergren anspelar tidigt på beröringspunkter mellan Löwenskjöld och hans moderna motsvarigheter. Men Löwenskjöld är så rotad i en tid innan det sena 70-talets nyliberala omdaningar av offentligheten att han mest av allt framstår som en rest från ett folkhemsbygge under förvandling.
Östergrens poäng är att det inte går att göra sig av med otryggheten, utan att ett riskfritt samhälle tvärtom leder till en känsla av större otrygghet. Frågan är om inte en sådan poäng är ett uttryck för en alltför bekant desillusion, där vi har dels reaktionära strömningar som lockar med trygghet, dels en vänstersida som gärna sörjer välfärdsstatens institutioner. Och har inte risksamhället redan undersökts till leda av andra?
Till trots för romanens idémässiga återvändsgränder är det dess grå vanlighet som är mest drabbande. Som när Hans Haraldsson inser att han slutligen endast längtar efter ärtsoppa och pannkakor på ett lokalhak. Vid den tidpunkten framstår den här melankoliska trygghetssorgen sant skrämmande.
