Svennis dribblar bort sig själv
Publicerad 2013-11-15
Sven-Göran Erikssons biografi liknar mest ett matchreferat
Sven Göran Eriksson är Sveriges meste fotbollstränare, sportprofil men också player. Hans levnadsbana är exceptionell bortom den konventionella kändisbiografins självhävdande framgångssaga.
I Jag är Zlatan förmådde David Lagercrantz förmedla vad vi uppfattade som ett zlatanskt temperament och tonfall. Tyvärr har journalisten Stefan Löfgren kanske alltför väl lyckats göra detsamma med Svennis. Jag känner mig deprimerad vid läsningen och det handlar inte om att Svennis karriär långsamt men stadigt sjunker efter så högt ställda förväntningar.
Svennis menar att det som tränare är en dygd att inte säga för mycket och hålla sig till sak, men jag önskar att det inte var i den rollen han berättar om sitt liv. Han delger oss varje fotbollsresultat i sitt liv, till och med ställningen i halvtid, men även de partier som inte handlar om vad som händer i och runt planen har karaktären av snabbt matchreferat. Ett liv där kommentatorn inte rapporterar mer än vem som har bollen gör att jag trots stora segrar och dramatiska förluster känner mig en smula tom.
Svennis karriär börjar som tränarassistent till den ständige följeslagaren Tord Grip i Degerfors IF. Han slår igenom med IFK Göteborg under fantastiska år på 1980-talet, vilket leder till ett europeiskt triumftåg som kröntes av Lazios segrar i cupvinnarcupen och italienska ligan 1999–2000. Sedan följer vad som känns som mycket lång men stabil nedförsbacke från oändligt hög höjd, som Englands förbundstränare misslyckats han med uppdraget att vinna VM 2002 och 2006.
Svennis är alltid övertygad om att kunna göra ett bra jobb, men kicken och avsked följer om vartannat: Manchester city, Mexikos landslag, Notts county, Elfenbenskustens landslag, Leicester och Al Nasr i Förenade Arabemiraten.
Behållningen med denna sluttande saga är inblickarna i fotbollsbusinessens stenhårda miljoncirkus. Arabiska shejker, ryska oligarker, thailändska miljonärer och överrika affärsmän roar sig med att köpa, sälja, anställa och kicka för miljarder. Transferfönstren öppnas stängs och ingen kan förutsäga nyckerna hos ägare som vill ha snabba resultat men är mer eller mindre intresserade av fotboll. Lyxen är omåttlig men alla hänger löst.
Svennis har en mediepersona av svenskt helylle. Lågmäld men rekorderlig med djupa rötter i landsbygdens mylla, ljusår från lyxrestauranger, miljonkontrakt och förhållanden med kvinnor som Nancy Dell Ollio. Det närmsta Svennis kommer introspektion är också att han är en Värmlandsgrabb och pratar därför inte om känslor och han ser heller aldrig bakåt. Han drivs inte av något annat än fotboll och att göra ett bra jobb.
I den bilden ingår också att vara naiv och oskuldsfull och Svennis blir också uppsnurrad mer än en gång. En skrupellös svindlare sätter sprätt på hans förmögenhet. Han tackar nej till svenska landslaget för Notts county och löftet om att få bygga upp ett lag från botten med pengar från kungahuset i Baharein. Han åker till och med till Nordkorea för att promota det affärskonglomerat vars aktieutdelning ska bli hans lön.
Men allt är en blåsning.
Engelsk slaskpress avlyssnar honom, och lurar dessutom på honom en falsk fotbollsschejk för att få smaskiga citat. Svennis kan inte göra slut med Nancy Dell Ollio, vilket han vill från start, vilket leder till att hon bor kvar i hans lägenhet och måste processas bort.
Svennis kvinnor är ett kapitel för sig. Han verkar blåögd men är i själva verket totalt hänsynslös. Han drar i olika tåtar, ordnar hemliga möten och hyr lägenheter för att hålla ruljansen igång. Svennis är värsta playern som utan vare sig utseende eller större personlighet kan avverka massor av kvinnor. Kontrasten mellan Torsbygrabben och en Don Juan med en katalogaria i skvallerpressen berörs dock aldrig. Det är synd, för det skulle vara så intressant att få en direktrapport från en alfahannes innersta – när det gäller den sporten duger varken fotboll eller värmlänning som drivkraft eller förklaring.
Sport liksom livet verkar så sorgligt slumpartat. Vad hade hänt om inte Wayne Rooney blivit utvisad och om inte David Beckham halkat? Det tycks som om Svennis boll ständigt snuddar stolpen på fel sida. I bokens epilog har han fått jobb i Kina där de nyrika miljardärerna med vanor som antika kejsare schackrar med spelare och lag som vore det truppförflyttningar. Och Svennis blir mer personlig. Han ångrar inget men tycks be om ursäkt för att han inte förmått spränga jagets fängelse och kunnat ge sina närmaste mer. Men tyvärr, han är bara en fotbollstokig värmlandsgrabb.
