Översätt mer Klougart!
Publicerad 2014-03-12
Omistlig läsning av danska sverigedebutanten
En kvinna kommer hem till sin mor på den danska landsbygden. Modern är svårt sjuk och ska dö. Kring gården faller snön. Vad var kärleken, närheten, vad var det som skulle finnas för alltid, på vilket sätt fanns det? Två män har kvinnan älskat och förlorat, den ”nye” men framför allt den ”avlidne”, hennes stora kärlek och en man som fortfarande lever. I minnet kretsar hon kring scener, återvänder till stämningar, manar fram känslor. Kring henne försvinner landskapet bort i den fallande snön.
Josefine Klougart är det starkaste nya stjärnskottet i dansk litterär prosa och hon introduceras nu på svenska, i Johanne Lykke Holms utmärkta översättning, med sin tredje roman. En av oss sover slår an ett melankoliskt grundackord men man ska inte låta sig bedras. Vare sig du väljer att minnas, eller att inte göra det, finns det en ängslan. Och i denna roman pågår en intensiv bearbetning där sanning går före sentimentalitet.
En sammanhängande berättelse går inte att följa men brottstycken och bilder återkommer och rymmer något som det kanske går att bli färdig med. ”Att plocka svarta vinbär i plastbunkar, kladdiga fingrar runt klasar, enstaka punkterade bär, enstaka glömda av solen och fortfarande gröna, de flesta bara mogna, dessa svarta pärlor som hoppar från kvisten, och landar i en hand som både fångar och plockar, kan allt, och samtidigt: jag har glömt hur din kropp känns.”
Bilderna i Klougarts prosa är utsökta, inte bara vackra utan också säreget stupande mot det tankeväckande. Kanske för att de inte drivs in i det psykologiska, in i ett jag som kräver att förstås, utan får framstå mer oberoende, objektivt.
Bilden av den älskade ”vägrar samla sig”. Det går inte att förneka. Glömskan är ett delat och allmänt tillstånd. Men språket uttrycker något kärvare, en vilja att ”se världen som den är, här och nu”.
Och i världen finns andra bilder kring kärleken och det särskilda. Kan man tala om en poetisk bildrannsakan bedriver Klougart det. Hon märker det absolut minsta, lögnen i det förväntade, komplikationens nödvändighet och hon följer sina bilder fram till en konsekvens.
Romanen byter tilltal, från jag till henne, till du, till direkt fråga till mig som läser och språket har en täthet och tyngd som är krävande. Det går alldeles utmärkt att läsa styckevis, ta till sig partier ur boken som scener, för detta är en omistlig läsupplevelse.
Likt Marguerite Duras suggererar Klougart fram förflutenhetens ständiga närvaro, det förlorade som aldrig går över. Men i hennes finslipade bilder finns inget sökt utan en påtaglighet hämtad från kropp och materia. Denna kvinna vill något för egen räkning, hon är ingen skönande. Därför måste hon, som det heter i slutet av boken: ”uppfinna en hemlöshet i hemmet för att få plats med sig själv”. Storartat, översätt mer!
