Otrygghet som politisk idé
Uppdaterad 2013-12-20 | Publicerad 2012-09-04
Zygmunt Bauman återformulerar en socialistisk utopi
Sjukförsäkringen är ett nålsöga, arbetslösheten skyhög, a-kassan är ett skämt, pensionen betyder kattmat.
Och samtidigt: en stigande larmnivå – ofta grundlös – där politiker och medier varnar för den exploderande brottsligheten, terroristernas anslag, bidragsfuskande parasiter och den häxbrygd av muslimer, kravallungar och gäng som jäser i förorterna.
Problem som politikerna lovar att hantera, med allt mer auktoritära metoder.
De två fenomenen hänger ihop, hävdar sociolognestorn Zygmunt Bauman, 87 år, i essäsamlingen Collateral damage. Ett par av texterna briljant ringar in de stora rörelserna i vår tid.
Välfärdsstatens själva existensberättigande var att den gjorde framtiden mer förutsägbar och misslyckandena mindre fatala. Kapitalmakten inbäddades i samhället, med regleringar, facklig organisering och en kulturell konsensus om att alla skulle med. Men med kapitalets globalisering smet anden ur flaskan och politik och fack blev maktlösa.
Ojämlikheten exploderade, men problemen individualiserades. Du får själv ta ansvar för att bli anställningsbar, spara en årslön på banken och satsa på att kroppen klarar att jobba till 67.
Men, det är Baumans poäng: det är för att vi är hotade som vi behöver staten. Därför behöver staten hoten.
Och om ekonomin inte är något att göra åt, så få man uppfinna, eller blåsa upp, annat: terrorister, brottslingar, invandrare.
Det är alltså ett slags avledning, där den befogade vardagsoron för jobbet, bostaden, ungarnas framtid – kort sagt otryggheten – kanaliseras till andra områden, där politikerna fortfarande har makt att agera. Så förvandlas otryggheten till säkerhetsproblem.
Det finns en djävulsk logik i säkerhetshoten. För om osäkerheten verkligen skulle öka tas det till intäkt för att varningarna var riktiga och att kampen nu måste trappas upp, med mer resurser och befogenheter för staten att skydda dig. Frihetsmord, skriver Bauman.
Men när terrorbomberna aldrig exploderar och du aldrig blir rånad av någon påtänd trettonåring, då kan politikerna också slå sig för bröstet och säga att det beror på att de tagit i med hårdhandskarna.
Bauman drömmer inte om 1980 eller 1960. Han har givit upp om välfärdsstaten, i en globaliserad värld är avskärmning inte möjlig, vare sig reellt eller moraliskt. Uppgiften är en välfärdsplanet, där kosmopolitiska
organisationer vänder sig direkt till människor i nöd, över huvudet på och utan inblandning av de lokala suveräna regeringarna.
Så kan ett slags socialistisk utopi, som under 1900-talet låste in sig i nationalstaterna, åter formuleras.
Sakprosa
Collateral damage
Zygmunt Bauman Övers. Annika Ruth Persson
Daidalos
