Bilder av ett liv

Magnus Ringgren läser en diktsamling med siktdjup

Magnus Ringgren

Unga poeter har det ganska arbetsamt. De måste skaffa rätt övertygelser. De måste leka ­avantgarde, följa tidsandan eller fly undan från den när den börjar flåsa dem i nacken. De måste gå rätt kurser på rätt högskola. De måste göra karriär – det finns ju numera doktors- och professors­titlar att slåss om, och de kommer säkert att bli flera framöver när systemet växer till sig.

Det där är förstås förfärande orättvist, men ändå kan en sned blick på det litterära systemet vara nyttig ibland, särskilt om man ska läsa någon som sluppit vara med eller deltagit i andra funktioner. Jonas Modig har en karriär som chef i förlagsbranschen bakom sig, och hans väsentliga skrivande ligger efter pensioneringen. Han har inget att försvara. Han kan skriva alldeles vanliga diktsamlingar på ett alldeles vanligt språk. Och ingen kan säga annat än att han gör det mycket bra.

Och han kan utan att skämmas återvända till gamla invanda platser och motiv. I den nya boken Mellan öarna i de långa sunden finns till exempel en lång epilog till den förra boken, en fantasi om en förrymd tamkanins sista dagar i livet. Han återvänder också, på ett konkret plan, till samma plats som alla somrar vid en stor svensk insjö.

Jag trodde först att boken utspelade sig i Stockholms skärgård, men vi är nog snarare vid Mälaren, på gränsen till Bergslagen. Det är inte öppet hav som väntar bortom öarna utan åker och skog och gamla hyttor. Järnets land är inte någon nyhet för den som följt Jonas Modig.

Hans utsiktspunkt är tillbakablickande, men han blir aldrig detaljerad eller bekännande. Han söker de övergripande bilderna för levt liv och lagrade minnen, och den bokföring han upprättar (sällsamt nog är det en affärsman som skriver poesi!) är knappast alarmerande. Han letar efter bilder som är ”oförstörbara, genomsyrade av ljus”.

En av bilderna är det trots allt ganska måttliga och hanterliga vattendjupet i sjön, sedimenten och de gamla rostande kättingarna. Men det finns ingen skräck för fem famnar djupt: ”Sikten oförminskat klar. / Ljuset grönt.” Ljuset i den här boken är näringsrikt, levande.

Det råder ett slags grå och mild oro, en ”igenkänning, som substitut för trygghet”. Livets hus, en annan genomgående bild, byggs om och till. Det växer, det blir aldrig färdigt. Ljuset växlar i alla rummen, men det framkallar inga spökbilder. ”Vi snavar i ålderstrappan som vittrar” – visserligen. Men sjön och vattenytans vattringar består.

Det är i elfte timmen – inte i skräck, inte med andan i halsen, men i sommarens elfte timme då vedboden ska fyllas och stugan bommas igen för vintern. ”Bildförrådet fylls”, och en sommar läggs till handlingarna. Kanske den sista. Det är den sortens klarögda vemod som drar genom Jonas Modigs dikter, och det ger dem siktdjup. Det är vackert gjort.