Marcel Proust – sin tids Sofi Fahrman
Uppdaterad 2015-06-30 | Publicerad 2015-06-04
Ytan utgör en stor del av tjusningen i modeskribenten Prousts mästerliga svit
”Jag avundas den som kan tillbringa hösten i Normandie, förutsatt att han kan tänka och känna. Dess marker, aldrig särskilt kalla, inte ens på vintern, är de grönaste som finns, naturligt gräsbevuxna utan minsta lucka, och även på kullarnas baksida bildar de sådana älskvärda formationer som kallas font boisés.”
Nej, citatet är inte hämtat från en mäklarannons. Det är Marcel Proust som i en tidig artikel beskriver det härliga livet i Normandie. Innan han skrev sin klassiska svit På spaning efter den till som flytt ägnade han sig åt att skriva för tidskrifter om mer lättsamma ämnen: music hall, dammode, societetsskvaller.
Rörelsen från livsstilsprosa till poetisk roman beskriver Jérôme Prieur i sitt bidrag i den nyligen utkomna antologin En sommar med Proust.
Prieur är en av nio skribenter som ägnar sig åt det outtömliga ämne som På spaning efter den tid som flytt utgör. Varje vinkel och vrå i den omfattande sviten har genom åren ägnats minst en essä. Nära i tiden har vi Sara Danius försök att visa hur begreppet ”inversion” (ett dåtida ord för homosexualitet) inte bara är ett tema i boken, utan kanske till och med en strukturerande princip. Också Anne Carson gjorde nyligen en djupdykning i sviten i den svindlande tankeväckande The Albertine workout.
Danius och Carsons läsningar syftar till att återuppfinna Proust, vända hela vår syn på ”På spaning” upp och ner. En sommar med Proust har mer modesta anspråk. Även om skribenterna är certifierade Proustexperter så är ingångarna lättsamma och folkbildande, skrivna utifrån etablerade aspekter av romanen: platserna, personerna, kärleken.
Från början var projektet ett franskt radioprogram i kanalen France Inter, som skulle fungera som sommarguide till romanen. Radioursprunget märks i en viss hoppighet och det lite udda upplägget med korta intron av redaktören till varje text. Och även om boken är tänkt som bredvidläsning till romanen fungerar den nog bäst för den som redan har läst till sista sidan, eftersom de flesta av texterna rör sig friskt mellan svitens olika delar.
Alla bokens skribenter är överens om att blandningen av yta och djup är det som gör sviten så fascinerande – ändå är det som om de har svårt att dröja vid ytan. Genast vill man ner på djupet för att leta efter filosofiska kopplingar eller genialiska berättarkonstruktioner.
Ingen verkar vilja erkänna att ytan utgör en stor del av tjusningen med Proust. Kanske för att livsstilsprosan i våra dagar är än mer urvattnad. Prousts väg från att beskriva klänningar i fint ylle och kjolar fodrade med taft till att teckna en bild av tiden själv är inget vi kan föreställa oss dagens fashionistas ta – det vore som om prosan i Sofi Fahrmans Elsa-böcker plötsligt skulle få vingar och lyfta den svenska samtidslitteraturen till oanade poetiska höjder.
Proust bemästrar språket så till den grad att han gör även beskrivningar av de slöa rörelserna i salongslivet i sitt samtida Paris njutbara. Det demonstrerar vilken talang han besatt i lika hög grad som hans bemästrande av tidens tankeströmningar.
En sommar med Proust är hur som helst utmärkt sällskap i hängmattan. Men har man inte vågat sig in i ”På spaning” än så är det förstås med den man ska börja.
