Långtradare genom det lilla livet
Publicerad 2015-12-22
Kalle Holmqvist läser David Ericssons noveller från en rullande arbetsplats
David Ericsson, som skriver böcker samtidigt som han kör långtradare, debuterade 1999 med novellsamlingen Truck stop. Efter det har han gett ut ett antal romaner med lastbilschaufförer i huvudrollen, men med Vad skulle vi göra om vi inte var rädda? återgår han till novellformen. Den passar honom bättre, och ligger också närmare det han skrivit som krönikor i fackförbundstidningen Transportarbetaren.
Att köra lastbil brukar knappast räknas som en intellektuell verksamhet, men samtidigt är det ett jobb där tanken för det mesta är fri och där man, som i en av novellerna, hinner lyssna på ljudböcker och analysera August Strindbergs En dåres försvarstal på arbetstid.
Det är på många sätt ett monotont och stillasittande yrke, men de chaufförer som kör långväga transporter får se fler platser och länder än de flesta. Det innebär också att de kommer till Europas mer undanskuffade delar – där trafficking normaliserats, och där den chaufför som försöker hjälpa en prostituerad att fly från bordellen riskerar att få halsen avskuren.
Hemma i Sverige märker de hur etablerade företag växer ihop med den organiserade brottsligheten. Titelnovellen handlar om en fackligt förtroendevald som mordhotas när han står upp för medlemmarnas rättigheter. Men i övrigt är det inte någon helvetestillvaro som David Ericsson beskriver. Snarare ganska normala situationer.
Under de senaste åren har det kommit ett antal böcker om klass och fattigdom. De flesta har varit barndomsskildringar. Betydligt färre romaner utspelar sig på arbetsplatser, även om det finns ett par lysande undantag – till exempel Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här eller Pål Eggerts Borde vara död – en skräckfantasyroman i socialarbetarmiljö.
Den typen av arbetslivsberättelser behövs. Trots allt tillbringar vi ju, tyvärr, en väldigt stor del av våra liv på jobbet. Det är lite konstigt om just den delen ska glömmas bort i litteraturen.
Ett återkommande tema i David Ericssons böcker är att spännande och ibland rätt så otäcka saker händer helt vanliga människor. Han skildrar individer av kött och blod, som råkar vara lastbilschaufförer. Det gör att hans arbetsplatsberättelser känns relevanta, oavsett vad man själv jobbar med.
Ungefär så här är ju våra liv. Trista och besvärliga, absolut. Men samtidigt är de ofta ganska skojiga och händelserika.
