Jag är inte ute efter att förlöjliga Finspång

Hans Gunnarsson har skrivit en känslomässigt självbiografisk roman

”En jävla vinter” är en skildring av att vara 20 år och längta bort utan att veta vart.

Bakom står Hans Gunnarsson, 37, novellisten och manusförfattaren som skrivit sin första roman.

– Det skulle bli ett Fucking Finspång för något äldre pojkar, säger han om sin roman som film.

helskärm

Det är mitten av åttiotalet och Gunnar är drygt 20 år. Han jobbar i grönsaksdisken på en mindre livsmedelsaffär och super skallen i bitar på Finspångs stadshotell på kvällarna. Han vet att han inte vill stanna kvar och jobba i samma industri som pappa och farfar. Men vad han ska göra i stället vet han inte. Flytta till Stockholm kanske och bli fritidspedagog. Det känns inte lika skrämmande som att plugga ”på riktigt” på universitetet.

Gunnar är huvudpersonen i Hans Gunnarssons debutroman ”En jävla vinter”. Och mycket av Gunnar finns i Hans:

– Boken är känslomässigt självbiografisk. Frustrationen, vanmakten och längtan bort tillsammans med en oförmåga att formulera vad man längtar till.

Däremot är själva handlingen ljug och förbannad dikt, säger Hans Gunnarsson, men medger att det finns personer som kan känna igen sig i gänget runt huvudpersonen.

Hittade utväg i studierna

Han är själv född och uppvuxen i Finspång och beskriver tiden efter gymnasiet som ”en hopplöshetens vandring”:

– Att supa sig packad på helgerna och ta den ena vinflaskan efter den andra i någons lägenhet och ha ångest för måndagsmorgonens jobb.

Liksom Gunnar har han en kortare sejour i den lokala affärens frukt- och grönsaksdisk bakom sig. Vilket var en av drivkrafterna för att komma bort från Finspång.

– Jag ville hitta en tillvaro där jag inte behövde ha ångest för att gå till jobbet.

Vägen ut var studierna. Varken mamma eller pappa hade någon vidareutbildning och han beskriver sig som en typisk arbetarklassgrabb. Förebilderna fanns i stället hos äldre kamrater som flyttat från stan och börjat läsa.

– Jag hade en känsla av att bli kvarlämnad. Jag såg ingen framtid. I Finspång fanns inga alternativ.

Första romanen

21 år gammal lämnade Hans Gunnarsson sitt Finspång för Örebro. Där hamnade han så småningom på Kulturvetarlinjen och började att försiktigt ta sig in på skrivarbanan med hjälp av en god vän. Han flyttade till Stockholm i början av 1990-talet och 1996 kom han ut med novellsamlingen ”Bakom glas”. Tre år senare kom uppföljaren ”Februari”. De två novellsamlingarna låg sedan till grund för långfilmen ”Leva livet” som kom för två år sedan med Kjell Bergqvist och Fares Fares i två av rollerna. Manuset skrev han tillsammans med Mikael Håfström, som han fortsatt att samarbeta med. De står även bakom filmmanuset till Jan Guillous bok ”Ondskan”, som har premiär i höst.

”En jävla vinter” är hans första roman och han är inte säker på att det blir fler. Det är med novellskrivandet han känner sig allra mest hemma.

– Att komma åt en människa på få sidor är utmanande. Romanen är slappare i sin form. I en novell målar du upp en enda scen och den måste vara väldigt representativ för några människors liv.

När Hans Gunnarsson berättar om händelser i sina böcker beskriver han dem som scener. Han säger att han tänker visuellt när han skriver. Men det är i dialogen och inte i långa miljöbeskrivningar som kraften i en historia ligger, menar han.

– Jag tycker det är helt ointressant med långrandiga miljöbeskrivningar. Det är i dialogen människor avslöjar sig. Det är där du kommer människor nära, säger han och tar upp Ettan-dosan och tar en prilla.

– Den har hängt med sedan Finspångstiden, säger han med en snusmuns leende.

Han hoppas att den gamla hemstaden och dess invånare inte tar illa upp när de uppmärksammas i litteraturen.

– Jag hoppas att de tycker att det är roligt att hamna på den litterära kartan. Det finns ingen elak önskan att förlöjliga livet i Finspång. Däremot har jag haft en upplevelse som jag tror att jag delar med många: att längta efter att utvecklas som människa.

Christina Larsson