Enastående vänner, konspiratoriska fiender

Dieter Strand läser Hillary Clintons memoarer

helskärm

Två frågor kom först om Hillary Clintons bok. Hur mycket har hon fått betalt? Och: Hur mycket står det om makens utomäktenskapliga aktiviteter ända in i Vita huset?

Jo, hon - och hennes medskrivande team - har fått åtta miljoner dollar. Och: Monica Lewinsky finns med, i ett av de mest ointressanta avsnitten. Det var bättre när det gick på tv.

Även annat i boken är tunt, fast den är på 600 sidor. Det är oändliga rader kända namn, som alla - om de är paret Clintons vänner - är "enastående" eller "ytterst kompetenta". Deras ovänner är alltid konspiratoriska.

Till och med Göran Persson finns med på ett hörn, som vän. Tillsammans med Tony Blair, som ju är vän med alla presidenter.

Sedan finns delar som är riktigt givande. Jag hade inte letat särskilt efter dem om jag inte blivit tipsad av en av USA:s bästa politiska journalister, Garry Wills, i dennes recension (tre helsidor i New York Review of Books, 14 augusti).

Det handlar om vilka starka känslor Hillary utlöst just som politiskt aktiv kvinna. Det går att läsa henne som feminist.

Wills påpekar att tidigare presidenter använt nära släktingar till viktiga politiska uppdrag. Eisenhower hade sin bror Milton, Kennedy brodern Robert. Det gick för de var inte kvinnor och hustrur.

När den store Franklin Roosevelts fru Eleanor satsade allt mer på politiken fräste en regeringsmedlem att hon borde hålla sig till sin stickning. Hillary Clinton har haft Eleanor som idol, men hon blev politiskt intresserad långt senare, på 1960-talet då hela USA var i gungning under Vietnamkrig och raskravaller. Ändå tyckte många det var opassande när hon som första student begärde ordet under examenshögtiden på sitt college. Och vågade kritisera en närvarande manlig politiker för Vietnampolitiken.

Hillary var politiskt aktiv innan hon träffade Bill Clinton och hon är det - som senator för delstaten New York - sedan han lämnat Vita huset. Många tycker fortfarande illa om henne för det - hon kallar det talande hund-syndromet:

"Det finns fortfarande folk som blir förvånade över att en kvinna (det inbegriper guvernörshustur, företagsledare, idrottsstjärnor och rocksångerskor) kan stå på sig och vara tydlig och välinformerad. Hunden kan tala!"

Översättningen till svenska har gått undan. Därför står det "partiledare" när det bara handlar om ledande politiker. Och "sjukvårdsreform" när det tydligt gäller sjukförsäkringar, ett av bokens sakligt starkaste kapitel. Visste ni att 37 miljoner amerikaner var utan sjukförsäkring när Clinton blev president?

Och så titeln. Varför har originalets lagom dubbeltydiga Living History lånat Levande historia från den svenska upplysningskampanjen om Förintelsen?

Memoarer

Dieter Strand