Saknad: socialismen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-10-02
Kjell Östberg om socialdemokratins kris – och behovet av en ny vänsterfront mot råkapitalismen
Socialdemokraterna har presenterat sin valanalys.
Åter förklaras partiets snart fria fall i väljarkåren med brister i partiets berättelse. Har de glömt att de hade en under arbetarrörelsens glansdagar?
Socialismen.
Då fanns ett mål bortom de dagliga reformerna som gjorde att partiets uppgift inte som i dag bara var att rädda kapitalismen från sig själv. Det var att skapa ett nytt solidariskt samhälle där ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”.
När socialdemokratin övergav den berättelsen började dess nedgång.
Björn Elmbrants ställer i sin infallsrika bok Innan mörkret faller frågan om det är möjligt att den politik som Ernst Wigforss utvecklade under 1930-talet åter kan rädda kapitalismen.
Men Wigforss argumenterade för mer: Socialismen – som syftar till ett samhälle där vissa mänskliga värden är bättre och fullständigare tillgodosedda än i det borgerliga eller kapitalistiska, löd hans testamente. Och Olof Palme kunde så sent som 1982 med stolthet beskriva sig som en demokratisk socialist.
Men sedan hände något. Världen vände och inte ens Juholt kom längre än att prata om ”social demokrati”.
Man kan naturligtvis säga att för såväl Palme som Wigforss var socialismen bara en plym, en gåbortkostym.
Ändå, socialdemokratins framgång blir obegriplig om man inte ser den roll strävan efter en annan samhällsordning spelat för att hålla samman arbetarrörelsen och ge mening och perspektiv åt det dagliga arbetet – det varumärkesstrateger kallar ”berättelse”.
Och socialismen låg också i förlängningen av den reformistiska politikens förverkligande. Göran Greider menar att det rådde en dubbelmaktsituation under 1970-talet. Det är en överdrift.
Likafullt, omfattningen av de sociala reformerna, en växande välfärdssektor i huvudsak fri från marknadens exploatering, styrkan hos arbetarrörelsen och de radikala sociala rörelserna vid denna tid, var av den magnituden att en fortsättning i tangentens riktning utmanade de kapitalistiska ramarna.
Att arbetarrörelsen ställde sig bakom förslaget till löntagarfonder är bekräftelsen på det.
Att gå vidare innebar att spränga kapitalismens gränser. Det var partiets ledning inte redo att göra. Palmes tal om demokratisk socialism 1982 blev också socialismens svanesång. Nu blev socialdemokratins uppgift att stärka kapitalismen, kanske också ge den ett mänskligare ansikte. Lära den ”vett och etikett” kan det heta i dag.
Men kapitalismen har tvärtom blivit brutalare, klassklyftorna ökat, marknaden kört över politiken och många av reformismens klassiska erövringar raderats ut eller utmanats.
Upprepade kriser har lett fram till att kopplingen mellan kapitalism och demokrati i dag inte är given. Som i Grekland angriper och urgröper marknaden den traditionellt demokratiskt styrda politikens manöverutrymme.
De krav arbetarrörelsen ställde har inte minskat i vikt eller betydelse. Tvärtom, många dagskrav och redskap från den keynesianska verktygslådan som under reformismens glansdagar var allmängods, framstår i dag närmast revolutionära: Vård, skola, omsorg utan vinstintresse, ett offentligt bostadsbyggande, nolltolerans mot arbetslöshet, 6-timmarsdag. För att inte tala om makten på arbetsplatsen.
Samtidigt, för att uppnå detta i dag krävs en mobilisering av sådan omfattning att frågan om att överskrida kapitalismen åter ställs på dagordningen.
Vi har under senare tid sett flera exempel på hur uppslutningen bakom en i verklig mening radikal politik ökat: Syrizas valseger i januari och det kraftfulla nejet till åtstramningar i Grekland. Podemos i Spanien. Genom valet av Corbyn har den nått socialdemokratin. Alla har sina rötter i socialistiska strömningar.
Någon quick fix erbjuder de inte. Trycket på Syriza från det internationella kapitalet blev för stort. Men frågan om hur man ska kunna ersätta kapitalismen med ett i grunden annat system har åter hamnat på dagordningen för den internationella vänstern.
En sådan resa måste börja med frågor som står i fokus för den dagliga kampen. Men den måste ha den inriktning mot ett annat samhälle som arbetarrörelsen länge hade. För en sådan kamp kan inte bara bli summan av de enskilda kraven.
Angelägna reformer som människor i dag behöver och vill se kan inte förverkligas för att rädda kapitalismen från dess självdestruktiva krafter. Inte heller Wigforss och Keynes ärliga försök under 1930-talet kunde hindra att mörkret föll.
Vi måste överskrida ramarna i riktning mot en förnuftigare ordning bortom dagens kortsiktiga marknadskalkyler. Det är dags att plocka fram socialismen igen – och inte bara som berättelse.
Kjell Östberg
