Gayrättigheter som vapen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2014-07-31 | Publicerad 2014-07-30

Helena Hägglund om den homonationalistiska kampen som blivit ett rasistiskt slagträ

För fyra år sedan vägrade den amerikanska litteraturprofessorn och feministen Judith Butler ta emot ett civilkuragepris av Pride i Berlin. Hon sa att hon var tvungen att ta avstånd från en hbtq-rörelse som är rasistisk, eller som tillåter sig att användas för politiska ändamål som är rasistiska. Hon sa att vi – hbtq-rörelsen – används i nationalistiska syften i Europa i dag och att våra – hbtq-personers – rättigheter ställs emot invandrade minoriteters rättigheter.

Hon talade om pinkwashing. Det betyder att ett företag, stater eller myndigheter rosatvättar – eller snarare regnbågstvättar – sitt varumärke eller sin politik så att den ska verka gayvänlig. Ett exempel som nästan gjorts synonymt med pinkwashing är Israels sätt att locka gayturister med en rättighetsretorik, samtidigt som man bedriver en politik som utestänger palestinska medborgare i Israel från deras rättigheter. Det heter att Israel använder sig av hbtq-rörelsens frihetskamp för att legitimera förtryck.

Den amerikanska antropologen Maya Mikdashi menar att USA rosatvättar sitt krig mot terrorismen på samma sätt. Mellanösterns män, menar hon, görs till motståndare till liberala värderingar som feminism och homosexuellas rättigheter. Krig, mördande och tortyr av mellanösterns män har på så sätt legitimerats genom ett påstått bejakande av homo-, bi-, trans- och queer-personers rättigheter.

För att denna mellanösterns man ska stå i opposition till våra värderingar måste vi utgå ifrån en idé om vilka vi är. Detta vi, i USA, Europa och i allra högsta grad i Sverige, baseras på idéer om progressivitet, modernitet, sekularism och liberalism. Vi ser oss ligga i modernitetens framkant och tillåter oss därför att döma resten av världen utifrån vår måttstock. Judith Butler menar att sexuell frihet är en bärande del av modernitetsidén, speciellt den homosexuella friheten.

Jag bor och jobbar i Mellanöstern, i ett land där majoriteten är muslimer. Jag befinner mig alltså på en plats som det västerländska samhället utdömt som sin antites, modernitetens kölvatten. Folk från Sverige frågar mig ofta hur långt man kommit med kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter och ibland även med transpersoners rättigheter. De förutsätter att det finns en given mall för hur rättigheter ska se ut och att det finns en given tidslinje för när och hur dessa rättigheter bör infinna sig.

Genusvetaren och queerteoretikern Jasbir Puar kallar fenomenet för homonationalism. Det vill säga, idén om att hbtq-personer världen över delar samma erfarenheter och har samma mål, och att deras identitet främst konstrueras av deras kärlek och åtrå. Enligt henne betraktas identiteten sedan som grunden för alla politiska krav. Homonationalismen gör alltså att hbtq-rättigheter frånkopplas annan klassbaserad eller platsbaserad politisk kamp, eller faktiskt ställs i direkt opposition till en sådan kamp.

Homonationalismen är i dag så pass hegemonisk att ett land eller företag inte behöver rosatvätta sitt varumärke eller politik, för det görs redan åt dem, utifrån. Politiska rörelser eller idéströmningar i omvärlden rosatvättas eller svartlistas av oss i väst utifrån hur homovänliga eller kvinnovänliga de är, utan att rörelsen eller idéerna sätts in i en bredare kontext.

Under revolutionen i Egypten vajade inga regnbågsflaggor och de allra flesta revolutionärer som inte var västinfluerad överklass var helt ointresserade av hbtq-rättigheter. Jag har ofta fått frågor om revolutionen verkligen varit bra eller dålig för kvinnors rättigheter och för hbtq-personers rättigheter. Alla har förutsatt att dessa grupper skulle lida mer under det islamistiska Muslimska Brödraskapets styre, än under den korrupta polisstat som föranledde det (och som nu har efterträtt det). Man utgår alltså från att det finns något givet som är homosexuellas rättigheter och att dessa är frånkopplade övrig politisk kamp och automatiskt står i kontrast till en politik baserad på exempelvis islam eller något annat som inte är västerländskt liberalt.

Jag låter en bekant queeraktivist i Kairo bemöta detta: ”Vi har fått spela den tröttsamma rollen av bögen som är hoppfull eller bögen som är besviken. Om människor inte har frihet och rättigheter är det ju ointressant om min lilla grupp har det”, säger han. Och tillägger att ”under muslimska brödraskapets styre såg vi åtminstone hur överklassens positioner var hotade, vi såg att överklassen inte hade ensamrätt på kultur och politik.”

Med andra ord sätter han in sin rörelse i det revolutionära sammanhanget och vägrar göra den till ett rasistiskt slagträ för välmenande västerlänningar.

Helena Hägglund