Poesiafton vid fronten
”Freden är en sköld som vi har gömt oss bakom. Freden är den sköld som vi har glömt oss själva bakom”, skriver poeten och översättaren Sohrab Rahimi i sin nya bok. Krigsbibliotekarien är ett dokument över hans tid som soldat i det långa kriget mellan Iran och Irak, en gles och viktig textsamling som gestaltar en svår erfarenhet på ett till synes ganska enkelt sätt.
Till mig ger den viktiga lärdomar om ett krig jag växte upp med, men vet lite om. Det handlar exempelvis om soldaterna i den iranska armén, deras vitt skilda anledningar att befinna sig vid fronten: rädsla, religiös övertygelse, nationalism, längtan ut i världen (ut ur landet), plikttrogenhet, förvirring. Armén är sällan uniform, den klär sig bara så.
Bokens titel får en konkret förklaring. Rahimi samlade på sig böcker som han sedan lånade ut – Bröderna Karamazov var mest populär, men även modern persisk litteratur – författare som Forough Farrokhzad och Sadeq Hedayat – lästes flitigt. Det fanns en törst efter ett språk bortom ”det skitsnack som ofta utgör kommunikationen inom det militära”. Under lugna kvällar ordnade soldaterna poesiaftnar.
Det var en sorts trots, eller uppfattades i alla fall så. Rahimi förflyttades gång på gång på grund av sin litteraturförmedling. Soldaterna skulle bara vara soldater, inte läsande och skrivande personer.
Krigsbibliotekarien är inte en sammanhållen berättelse om den litterate soldaten, utan något hårdare och svårare än så. En människas anteckningar, minnen, foton, dikter, vittnesbörd:
”Jag hade vid det här laget gett upp hoppet om fred – jag ansåg att försvaret av ens land var en sak värd att dö för. Jag sa till mina bröder att det var väldigt stor risk att jag skulle dö i kriget. Egentligen ville jag inte dö.”
Det den här boken berättar om är att det förflutna är närvarande i nuet. Kriget är närvarande i freden. Där är närvarande här. Egentligen vill ingen dö.
