Varm, bestämd – och en jävel på att stryka ner
Gunilla Bergström har gått bort
Som purung fick jag påhugg som bibliotekskontorist på filialerna längs den röda tunnelbanelinjen i Stockholm. Sätra, Aspudden, Hornstull, Bredäng. Jag stämplade datum och satte upp återlämnade böcker i hyllorna, i bokstavsordning.
Något av det första jag lärde mig var namnet Bergström, Gunilla.
Bergström, Gunilla. Bergström, Gunilla. Bergström, Gunilla.
Det var inte klokt hur mycket utlåning Bergström, Gunilla hade, och då också på språk jag knappast hört talas om. Tigrinja?
Förstås var det Alfons Åberg som Bergström, Gunilla hade att tacka för sin förmodligen rekordhöga biblioteksersättning.
Det har väl inte direkt blivit sämre sedan dess.
Bland bilderböckerna snittar Alfons ännu på dryga halvmiljonen utlån per år, och bland bilderboksfigurerna är det bara Pettson, av Nordqvist, Sven, som kommer upp i liknande siffror.
Så lär det förbli i ett par generationer till, trots att Bergström, Gunilla är död, och trots att Alfons redan travat högst upp i ålderstrappan. Nästa år fyller han 50.
För den som gärna läser Aftonbladet kan det vara av intresse att veta att åtminstone några fibrer av tidningen ingår i Alfons arvsmassa.
Efter att ha utbildat sig till journalist i Göteborg anställdes Bergström 1967 som reporter och redigerare på Aftonbladet. Där lärde hon sig mycket av skrivhantverket, berättar hon för Klas Gustafson i biografin Bakom Alfons – Gunilla Bergström in på livet från 2019 (Norstedts):
”Jag är en jävel på att stryka ner. Redigeringen har spelat större roll för mig än skrivandet. Jag älskade att presentera material så att det blev begripligt.”
Inställningen lär inte förvåna någon som frotterat sig med Alfons-böckernas reducerade stilideal. De för läsarna så bekanta inledningsorden ”Här är Alfons Åberg, 4 år” (eller hur gammal han för tillfället råkar vara) hämtade Bergström direkt från arbetet på tidningen:
”Åldern skulle anges för varenda människa”, berättar hon. ”Jag tyckte att det var så larvigt med den fixeringen.”
Måhända finns också fröet till Alfons pappa i det reporterjobb hon gjorde åt tidningen, där hon sökte upp ensamma pappor och frågade: ”Hur går det att vara både familjeförsörjare och hushållsmaskin, mamma och pappa i en person?”
Själv avvisade Bergström konsekvent alla frågor rörande Alfons Åbergs familjeförhållanden. Finns där någon mamma? Vad jobbar pappan med? Att han heter Bertil är allt vi får veta, och att han röker och gärna klär sig i brunmurriga kläder.
Här på sidan föreslog jag en gång att pappa Åberg är poet, eftersom han besitter en sorts dubbelhet som i stort motsvarar Søren Kierkegaards karaktäristik av en lyriker, i boken Gjentagelsen från 1843.
Glädjande nog hörde Bergström av sig i ett brev där hon varken förnekade saken eller höll med, men menade sig uppskatta försöket.
Också i övrigt höll Bergström lika hårt på integriteten som någonsin Tove Jansson. Förlagsmedarbetare har beskrivit henne som varm, rolig och dödligt bestämd rörande böckernas formgivning och uttryck. Hon klippte och klistrade gärna, och använde sådant som garntåtar, fanér och omslagspapper för att ruska liv i bilderna.
Och riktiga skuggor skulle det vara, inget framjoxat fusk i photoshop!
Sådan var hon, Bergström, Gunilla, född 1942 i Göteborg.
