Blådårar
Petter Lindgren om smurfarna – en utopi med nazistiska drag
”Kan du skicka mig smurfet är du snäll?”
Enligt myten var det så det gick till när den första smurfglosan uttalades. Den belgiske tecknaren Peyo, eller Pierre Culliford (1928–1992), ville under en lunch ha saltkaret skickat men kunde för sitt liv inte minnas det franska ordet för salt (sel). I brist på bättre drog han till med det ekelöfskt klingande nonsensordet schtroumpf, till sällskapets stora nöje.
De första schtroumpferna, eller smurferna då, dök sedan upp 1958, som bifigurer i Peyos serie om Johan och Pellevin. De blev omedelbart populära och fick snart en egen serie, med en vidhängande leksakstillverkning som efter hand blev än mer framgångsrik. Över 300 miljoner plastsmurfer, licenstillverkade av den tyska firman Schleich, lär ha sålts.
Minnet av dessa samlarfigurer i blå och böjlig plast spökar ännu i fingertopparna. Blott fyra centimeter höga var plastsmurferna förstås lite svåra att kognitivt förena med uppgiften att en smurf är ”tre äpplen hög”, som det heter i albumen. Men så har det också ända från starten varit någonting ruttet med proportionerna i Det glömda landet.
Inte ens Peyo får ihop det. Tre normalvuxna åkerö i en stapel mäter kanske två decimeter, lågt räknat, men vid sidan av sin fiende nummer ett, trollkarlen Gargamel, ser smurferna ändå ut att vara av ordinär sorkstorlek. De tygsmurfer (jämnt en vuxen tvärhand höga) som McDonalds under rådande smurfpådrag skickar med i sina Happy Meal lär säkerligen röra till smurfperceptionen ytterligare. Det är så det går när ett flytande koncept slår följe med stenhård merchandising.
Den amerikanska filmen Smurfarna (när jag var liten sa man ”smurfer”!) som nyligen har haft premiär är ett bra exempel. I USA är Peyos virtuosa seriealbum från sjuttio- och åttiotalen tämligen okända, och filmen riktar sig uppenbart till en publik som skolats in i smurfvärlden via Hanna-Barberas menlösa animerade tv-serie om 256 halvtimmeslånga avsnitt, The Smurfs.
I filmen teleporteras Gammelsmurf, Klumpsmurf, Glasögomsmurf och Lilla Smurfan med flera till New York, där de adopteras av ett klämmigt ungt par i karriären. Hack i häl har de förstås den onda Gargamel (Hank Azaria), driven av någon sorts alkemiskt färgad utrotningsdröm där smurfkött ingår som en viktig ingrediens. Vi får en snygg inåkning över smurfbyn i 3D och ganska många småroliga skämt, men i övrigt passerar filmen som vilken profillös hollywoodsk barnfilm som helst. Det är inte bara katten Azraels datoranimerade mimik som får mig att associera till filmatiseringen av Katten Gustaf (Garfield: The Movie, 2004), utan också de svenska röstpåläggen, som är hårresande käcka.
Vuxna smurfnostalgiker bör av hälsoskäl avhålla sig från att se filmen, men franskkunniga fans kan med fördel gripa sig an statsvetaren Antoine Buénos underhållande men bitvis oavvisliga arbete Le petit livre blue – Analyse critique et politique de la société des schtroumpfs.
Det är en bok som väckt smurfigt rabalder tidigare i år, och som trots sitt ringa format inte är något mindre än en samhällsvetenskaplig analys av smurfsamhällets politiska styre. För tilltaget har Buéno kallats för ”mördare” och ”glädjedödare” i sitt hemland Frankrike, och han har också hotats till livet.
Smurfsamhället påminner slående om en socialistisk utopi, menar Buéno. Här finns ingen enskild hjälte, utan det är snarare kollektivet eller samhället som är hjälten. Det är ett samhälle som tycks befinna sig i ett statiskt lyckotillstånd, och vars invånare solidariskt delar på maten som de förvarar i ett gemensamt ägt centrallager. Allt under överinseende av den godmodige ledaren med Karl Marx-skägget och den röda luvan, Gammelsmurf. Möjligen störs idyllen en smula av politruken Glasögonsmurf, med drag av Trotskij och påstridigt förfäktande Gammelsmurfs idéer och ”syner”.
Men den genetiskt enhetliga smurfkommunen uppvisar också nazistiska drag, menar Buéno.
Exempelvis håller sig smurferna med ett ariskt kvinnoideal, personifierat av Lilla Smurfan, eller La Schtroumpfette som hon heter på franska. Fast egentligen är Lilla Smurfan ingen riktig smurf, utan en varelse Gargamel skapat enkom för att så split i den paradiskiska smurfgemenskapen, som ditintills bestått av enbart manliga smurfer. Hon anländer till byn i form av en påfrestande och risig brunett, men Gammelsmurf är inte sen att försmurfa henne till ett blont bombnedslag.
Medan övriga smurfer definieras av sina sysslor, som Kocksmurf eller Diktarsmurf, är Lilla Smurfan blott och bart sitt kön. Någon reproduktiv uppgift tycks hon dock inte ha, för även om smurferna dyrkar den blonda versionen av Gargamels Eva-monster tycks ingen av dem vilja ligga med det. Trollkarlens planerade smurfiska syndafall misslyckas således.
Peyo gav ut albumet Lilla Smurfan 1967 (på svenska 1973), och man skulle ju lätt kunna få för sig att en sådan kvinnokaratär vore omöjlig 2011. Så är det inte, framgår av den nya smurfilmen. Här är Lilla Smurfan fortfarande ett våp med kjolen monroeskt fladdrande över varmluftsutblåsen.
I övrigt är Peyos smurfalbum tämligen harmlösa, och oroliga föräldrar kan ta i beaktande att till och med Antoine Buéno säger sig vara en oförbätterlig smurfvän. Direkt obehagligt är nog bara albumet Supersmurfen (på svenska 1977), där kollektivet bryter samman när Gammelsmurf lämnar byn en kortare tid. Smurferna försöker rösta fram en ny ledare, men valprocessen för bara med sig korruption och våld.
Demokrati suger smurfballe, är kontentan.
