Kärleksfulla fantasier – men farliga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2008-02-24

PETTER LINDGREN om en återupplivad 60-åring

”Om han var glad, så ville han ha en semla att festa på, och om han var ledsen så ville han gärna ha en semla att pigga upp humöret med.”

Han är en typisk missbrukare, Åke Holmbergs Ture Sventon, evigt tuggande sina ”temlor”. Förlagan Sherlock Holmes använde kokain i stället, medan de hårdkokta kollegorna Sam Spade och Philip Marlowe hade whiskey i byrålådan.

Sådant var förstås inte passande i en barnbok från sena 40-talet, även om själva problematiken uppenbarligen fick vara med. När Holmberg skrev om en mamma på dekis i Fröken Tulpan från 1952, för att ta ett annat exempel, var den använda drogen koffein. För att dölja missbruket gömde mamman kaffebryggaren bakom gardinen.

I år är det 60 år sedan Ture Sventon privatdetektiv kom ut, den första boken i serien om den läspande detektiven med kontor på Drottninggatan 10 i Stockholm. Rabén & Sjögren firar med en återutgivning, och det är inte utan ängslan man frågar sig hur Sventon kommer att tas emot av dagens unga läsare. Upplivningsförsöket av Sivar Ahlruds Tvillingdeckare på 80-talet var inte särskilt lyckat, och Nils-Olof Franzéns Agaton Sax har ingen hört av sedan 1978 då den sista boken i serien kom ut.

Bara Holmbergs kommatering lär ställa till problem. ”Om det ringde på dörren, så var det nästan alltid någon, som ville sälja skosnören: nästan aldrig var det någon, som ville, att Sventon skulle skugga en misstänkt individ eller söka rätt på ett dyrbart pärlhalsband, som försvann i fredags.”

Man vänjer sig förvisso efterhand, och när så skett finns mycket att hämta för alla åldrar i Holmbergs glasklara och underfundigt parodierande stil. Här är man hårdkokt i kaffebersån men darrar på manschetten inför sådant som en stöld av kanelbullar. ” ’Det är förfärligt’, sade fröken Fredrika och strök sig över pannan med näsduken, varvid en behaglig doft av eau-de-cologne spred sig i rummet.”
Att brotten som begås är fullkomligt menlösa kan de yngre läsarna förmodligen ta med ro. I Ture Sventon privatdetektiv är stölden av en silverpokal den grövsta förseelsen. Brotten är knappast värre i dagens deckare för barn, som exempelvis Martin Widmarks populära böcker om LasseMajas detektivbyrå.

Inte heller är skurkarna särskilt djävulska, vare sig hos Holmberg eller Widmark, men här utklassar Holmberg sina samtida kollegor, med hjälp av den gåtfullt undanglidande och till utseendet (i tecknaren Sven Hemmels illustrationer) Kafkalika Vilhelm Vessla. ”Ständigt denne Vessla”, mumlar Sventon, och drar sig till minnes hur boven en gång lyckades fly genom ett nyckelhål, ”ett ovanligt stort nyckelhål förstås... och nyckeln var ungefär lika stor som... tja, säg en stekpanna.” Vad som driver Vesslan där han sitter gömd i sin garderob på Stora hotellet i Lingonboda och dricker hallonsaft (jämför koffeinet och semlorna ovan) vidgås inte. Kanske hade Holmberg en ung Adolf Hitler i tankarna när han skapade karaktären, en hämndgirig och lite löjlig skönande med hantlangaren Oxen som grovjobbande SA-buse.
Lika omistlig för intrigen som Vessla är araben Omar som i de följande böckerna intar rollen av en doktor Watson. Sirligt artig, sval och behaglig som lobbyn på ett lyxhotell, försöker han sälja en flygande matta till den inledningsvis skeptiske Sventon. Här märks det att boken är från 40-talet, eftersom Orienten omedelbart konstrueras som det Andra, som Västerlandets raka motsats. ”I de där trakterna lär det ju finnas så mycket besynnerligt, men här på Drottninggatan – mitt i Stockholm – förekom aldrig flygande mattor.”

Efter en provtur låter sig Sventon dock övertygas, såväl om den flygande mattans som Orientens förtjänster.

”Sventon tyckte sig se ett oändligt, solbelyst sandhav. I fjärran skymtade palmer i en oas, en rad kameler tågade sakta och allvarligt fram över sanden. Han hörde klockor ringa i höga minareter med en främmande och sällsam klang. Inne i tältet satt man och drack kaffe och åt chepchouka, och över alltsammans flöt solsken som smält guld.”

Citatet är ett präktigt exempel på den sorts populärorientalism som Edward Said pekade ut i sin bok Orientalism från 1978. Holmbergs skildring är kärleksfull, men likväl tycks den ohjälpligt fast i Västerlandets fantasier om en Orient där allt som gått förlorat i den egna moderniseringen ännu lever kvar. (Lägg också märke till klockklangen från minareterna. Hallå!)
Med lite god vilja kan den sympatiske Omar förstås beskrivas som just den sorts kulturella gränsgångare vi behöver i dag, lika hemma i Stockholm som bland kamelerna i oasen Kaf. Värt att notera i sammanhanget är att Omars favoritkamel Juvel har ett blått öga och ett brunt, ett nordiskt och ett sydländskt.

Med hjälp av Omars flygande matta lyckas Ture Sventon i alla fall överlista Vilhelm Vessla. Fröknarna Fredriksson i det sömniga stationssamhället Lingonboda i Mjölbytrakten får behålla sin pokal och den marginaliserade Sventon får sina hett åtrådda tidningsrubriker.

”Nu skulle man allt ha en temla i alla fall, tänkte Sventon. Han bad fröken Jansson vara snäll och ringa till Rosa efter sex temlor. Fyllda!”

Petter Lindgren

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln