Breiviks idéer delas av många
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-04-23
Massmordet gör honom unik, inte hans tankevärld
Finns det inga gränser för vänsterdebattörers iver att sammankoppla meningsmotståndare med Anders Behring Breivik, rasar Dagens Nyheters ledarkrönikör Erik Helmerson. Från samma DN-plats har Hanne Kjöller just påstått att Breivik visar hur den bruna extremismen flyter samman ”med den röda och gröna”. Allt medan Aftonbladets lustigkurre Johan Hakelius ser Breivik själv som en produkt av den kulturmarxism han sökte utrota.
Massmördaren får tjänstgöra som knölpåk för vitt skilda syften.
Men massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger.
Ingen annan än Breivik bär ansvaret, men det är viktigt att förstå för vilken tankevärld han hoppades slå upp en bräsch genom sitt blodsdåd.
Vad som för många i dag framstår som fantasier utgjorde länge en kraftfull konservativ tankevärld, gemensam för breda kretsar: Den heta nationalismen, särartsidéerna och patriarkalismen, den västerländska kristna civilisationens kallelse, rädslan för folkblandning, hatet mot arbetarrörelsen och demokratins massvälde. Ett idégods som med fascismens fall 1945, den koloniala frigörelsen och välfärdsstaternas ökade jämlikhet tycktes förpassat till historien.
Det är ingen överdrift att i dag tala om renässansen för hela den tankevärlden som i uppgraderad 2000-talsversion utmanar demokratiska och egalitära samhällsideal.
Läs Breiviks försvarstal. Han beklagar att konservatismens idéer misskrediterades genom nazismen, vilket gav utrymme för vänsteridéer, mångkulturalism och feminism. 1968 var en kulturkatastrof när marxisterna fick monopol på utbildning och opinionsbildning. Den politiska korrektheten la sig som en blöt filt över samhället och öppnade för dagens normupplösning.
Har någon hört det förut? I åtskilliga etablerade kretsar är det mainstream. För högerpopulistiska partier utgör det själva fundamentet. I många hänseenden är Tea Party-rörelsens företrädare mer extrema. På svenska Axess sidor är kampen mot den politiska korrektheten fundamenta liksom antifeminismen hos många borgerliga opinionsbildare.
Breiviks idévärld utgör ett fanatiserat koncentrat av de senaste trettio årens högeroffensiv mot jämlikhet och välfärdsstater, av 1980-talets kalla krig mot kommunismen, Huntingtons ”civilisationernas kamp” mot islam på 90-talet och 2000-talets ”krig mot terrorn”.
Den källardörr till en mobiliserad konservativ idévärld Breivik slår upp har betecknats som fascism. Det är inte missvisande men för smalt. Fascismen utgjorde i sin tur ett koncentrat av den tidens långt bredare konservativa, nationalistiska idévärldar. Hit slöt sig traditionella eliter, militär och ämbetskår. Man väjde inte för blodig terror när den gamla ordningen tycktes hotad. Att som sanitär åtgärd ”skjuta av” stora grupper av ”smittbärare”, det vill säga ”röda”, ”rebeller” och andra samhällsupplösare har utgjort ett beprövat vapen alltsedan Pariskommunens och finska inbördeskrigets dagar. ”Marxister, i dag dör ni!” Breiviks ord på Utøya har ekat från ståndrätter och dödsskvadroner sedan ”massorna” började klampa in i politik och samhällsliv för mer än ett sekel sedan.
Medvetenheten om detta arv tycks i dag helt frånvarande, inte minst i regeringens program för kamp mot terrorismen. Det identifierar tre riskmiljöer: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen. Regeringen hänvisar till Säpos försök att ringa in presumtiva terroristers radikalism:
”En kategori personer drivs framför allt av ett sökande efter meningen med livet. Andra drivs i första hand av att de upplever starka orättvisor i omvärlden. Ytterligare en grupp kommer i kontakt med den radikala miljön genom vänner, föräldrar, syskon eller andra släktingar som redan befinner sig där.”
För oss låter det som drivkrafterna för de ungdomar som åkte till Utøya för att förändra världen. Men Anders Behring Breivik tillhörde inte någon av Säpos kategorier. Han var en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult som avskydde feminism och kulturmarxism på närmast ordinärt sätt i dagens nykonservativa kretsar.
Det var tron på sin kallelse att få världen att lyssna genom en massmordschock som gör honom unik. Hans idévärld delas dessvärre av alltför många.
Håkan Blomqvist
Kjell Östberg
historiker vid Södertörns högskola
