Blomdahl gav järnet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-08
Vad hade Karl-Birger Blomdahl för hund? Schäfer, förstås. Vad körde han för bil? Jeep, vad annars. Alltid den där macho-bilden av Blomdahl (1916-1968), med fet cigarr och stora, manliga notark. Han möter inte kameran. Han tycks alltid vara i arbete, aldrig i vila.
Var det så han ville bli sedd? En kraftkarl, en titan? Både ja och nej. I Volym 10 i Carl-Gunnar Åhléns folkbildande Collectors Classics möter vi en tonsättare som dirigerar sin egen musik med både romantiskt svepande rörelser och modernistiska yxhugg.
Med Blomdahl inleddes något radikalt i svensk musikhistoria; antagligen är det första gången man intellektualiserar verksamheten och knyter bestående kontakter med andra länder. Man bör ha i åtanke att detta sker mot bakgrund av andra världskrigets vanvett, till exempel Entartete Musiks utrensning av "avvikande musik". Blomdahl och gruppen kring honom ingav hopp och het puls. Svenskt musikliv behövde helt enkelt rustas upp och Blomdahl blev den obekväme som genast efterlyste mer pengar och resurser för svensk tonkonst.
En diktator har man också sagt. Det kan vara sant. Visst satt han själv i elfenbenstorn och rent av motarbetade "traditionalisterna". Skrev man inte med modernistiska förtecken tegs man ihjäl. Indirekt gav Blomdahl upphov till sprickan i musiklivet som delades i två läger för "samtida" och "nutida" musik. Och satte upp gränser mellan musiker och musikanter, tonsättare och kompositörer, mellan tanke och känsla, forskning och hantverk. Men Blomdahl var samtidigt den första att överbrygga sprickan.
Han skriver: "För mig är detta inget problem. Jag är helt enkelt intresserad av rymdforskning, astronomi, biologi, teknik m m, att använda för mina egna syften. Alltså: humanistiska ärenden."
Genast hamnar tonsättarens samtidsanknytning i centrum. För många blir Blomdahl den nye fostraren (efter Hilding Rosenberg) vars moralkodex följs av en del tonsättarstudenter än i dag. Denna teknikmoralism som så lätt kan missförstås.
Så låt oss lyssna till innehållet i Symfoni nr 2 Facetter och I speglarnas sal när Blomdahl själv håller i dirigentpinnen. Vid ytskiktet hör man mest kantigheter och kalkyler, en rätt statisk och pessimistisk musik. Men strax inunder den polerade ytan ropar musiken, "Vill något!", "Fresta mig!", "Diskutera med mig!", "Ha visioner!". Här finns rytmen och dansen, polyfonin och den extatiska motoriken, och crescendot som stegras tills det brister.
Genombrottet kommer med 2:a symfonin (1947) med sin stränga lek av ett begränsat material, envetet, obstinat. Internationellt erkännande får han emellertid 1950 när Facetter spelas vid världsmusikfesten i Frankfurt. På sätt och vis är stycket portalformat och innanför valvet utspelas dödsdanser och elegisk stråkmusik, dundrande pukor och glödgade bleck. Facetter betyder variationer och de stegras tills motståndskraften bryts. Därefter vidtar den långa, plana ytan av stämmor som rör sig i täta intervall mot varandra.
I speglarnas sal efter Erik Lindegrens text Mannen utan väg framställer han ett prisma av klirrande violiner, celesta och harpa, i vilket han bryter oratoriets sång. I radioprogrammet Musikaliska klubben kommenterar Blomdahl: "Speglarna förvrider och förfular, andra förskönar. Summan av återspeglingarna ger den sanna bilden av människans inre ansikte." Så hade ingen kommenterat sin musik tidigare.
Blomdahl gav järnet i allt, även i sin livshållning, och en hjärtinfarkt var väl i det närmaste oundviklig.
Musik
Mikael Strömberg
