Domingos final
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-06
CLAES WAHLIN ser ett anatomiskt under ta farväl
Från översta raden slänger man ned flygblad med suddiga foton på utbombade byggnader och avrättningar, kung Filip och hans följe gör entré via foajén, de politiska upprorsmakarna piskas mitt bland publiken först utanför salongen, sedan inne på parkett, medan de drivs upp på scenen där ett cocktailparty pågår, precis som publiken ännu har sina glas i handen i pausen. Allt visas på tv-skärmar runtom i operahuset. Pressfotograferna svärmar.
Det handlar om Verdis Don Carlos, om Filip II och dennes diktatur i slutet av 1500-talet, hur tronföljaren Carlos och markisen av Posa solidariserar sig med flamländarnas folkresning. Märkvärdigt är att denna offensiva upplösning av gränsen mellan scen och salong inte äger rum på någon radikal experimentscen, utan i världens kanske mest konservativa operahus, Wiener Staatsoper.
Burop möter också tredje aktens balett, som ersatts av Ebolis dröm, en lysande pantomim där prinsessan Eboli mardrömmer havererad familjelycka, vidbränd kalkon och tvingas till nödmat från Posas Pizza. Regissör är Peter Konwitschny, bekant för en skandinavisk publik med Elekt-ra i Köpenhamn nyligen, och aktuell på Värmlandsoperan 2006 med Cosï fan tutte.
Nåja, konservatismen kräver dock att (till skillnad från när Konwitschny gjorde något liknande i Tyskland med den italienska versionen av Don Carlos) publiken får behålla sina platser efter autodafén. Att låta ståplatspubliken (15 kronor platsen) byta plats med parkettpubliken (1 500 kronor) skulle nog framkalla en alltför verklig palatsrevolution.
Wiener Staats-oper är nog också ett av få operahus där varje försök att applådera första akten av Parsifal strängt hyssjas ned. Wagner ansåg det opassande att den gestaltade nattvarden följdes av applåder. Det är nog bara här och i Bayreuth som man inte förmår (eller vill) skilja på kyrkorum och operahus.
Det är likväl en dundrande säsongsfinal som man har åstadkommit med denna Parsifal:
Plácido Domingo i titelrollen, Waltraut Meier som Kundry, Falk Struckmann som Amfortas och Franz-Josef Selig som Gurnemanz. Och Christian Thielemann lyfter världens redan bästa operaorkester till himmelska höjder - aldrig har jag hört Wagner med en sådan dramatisk intensitet, med en sådan lödig klang eller med så vacker linjeföring. Det är som att höra verket för första gången.
Att Domingo, snart 70 år, 38 år sedan debuten på Wiener Staatsoper, ännu har en sådan attack i rösten, sådan kraft i stämman och denna vackra frasering, är inget mindre än ett anatomiskt under. Hur är det fysiskt möjligt? Låt vara att när jag hörde honom i rollen för några år sedan i Paris inte märkte samma slags hushållning med rösten.
Uppenbarligen är det en inofficiell avskedsturné som pågår. Detta var sista operarollen i Wien, i juli gör han Siegmund i London, till hösten i New York och i april i Köpenhamn (Kungliga Operan tycks dock inte stå på schemat, trots den nya Ringen som inleds kommande säsong).
Till och med musikkritikerna i Wien talar om en sagolik säsongsavslutning, och då inte enbart med avseende på Parsifal. Operachefen Ioan Holender skulle egentligen ha avgått nu (men stannar kvar till 2010), och ordnade därför till ett juniprogram som andra operahus knappt kan drömma om. Under några veckor hör jag sångare som Dimitri Hvorostovsky (Don Carlo), Bo Skovhus (Don Carlos), Elina Garanca och Marcelo Alvarez, de båda senare i Massenets Werther; inte minst Alvarez måste höra till världens fem bästa tenorer.
Premiär var det också för Robert Carsons smarta, allt annat än konservativa iscensättning av Puccinis Manon Lescaut, som han förlagt till en exklusiv shoppinggalleria. Låt vara att konceptet inte riktigt håller, när Manon dör i librettos öken och Des Grieux (Neil Shicoff) ska leta efter lite vatten, så borde han ju faktiskt ha hittat en 7-Eleven innan den stackars ångerfulla flickan (Barbara Haveman) betagande vackert utandas sin sista suck.
Claes Wahlin
