Horace Engdahl i utsökt form
Svenska akademiens förre sekreterare skriver stilsäkra aforismer
Forna tider och författare har något att säga oss, vi bör lyssna och lära för att stärka och utvidga såväl vårt tänkande som vår känslighet. Horace Engdahl har i den självpåtagna positionen som så kallad ”underjordisk intellektuell” stadigt dragit en lans för den glömda litteraturen. Med sin luftiga stil, sin gedigna kunskap och en samtida känsla för kast och roande ombyten har han varit en formidabel skribent och förmedlare. I hopplös opposition mot fördummande masskultur och nivellerande infantilt nätbabbel, så klart, det hör till Horace Engdahl-bilden.
Nu utkommer en smäcker samling aforismer och något verkar ha hänt. Formatet är, liksom i samlingen Meteorer (1999/2003) inte välformulerade essäer utan komprimerade reflektioner, en mening bara eller kortare stycken. Tiden är knapp, för den skrivande såväl som för den läsande. Vi ska alla åldras och dö.
Nu är det inte sådana självklarheter som Engdahl ägnar sig åt att formulera, men det allmänna är en realitet som har ryckt närmare. ”I jämförelse med mig själv är jag dömd att efter en viss tidpunkt komma till korta” skriver Engdahl, och frågar sig hur han alltjämt ”skall vara framstående”. Tiden förvandlar tungt vägande insikter till slagg, eftermälen gäckar tidigare bedömningar, postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ”Stoppa Öresundsbron”, konstaterar han lakoniskt.
Och fallos då, som ständigt måste ta ledningen, i estetiken såväl som i erotiken. Inte vara obetydlig utan tappert kämpa på, mot kvinnan och socialstaten som gått ihop om att mannen inte ens skulle vara nödvändig för kvinnan längre. Engdahl gör vad han kan, använder ord som kuk och fitta, väljer boktitel som anspelar på sex och kallar volymens avslutande texter för ”Eftersatser”.
Det hindrar inte att allt fortfarande kan vara utsökt. Stilen, reflekterandet, bokomslagets cigarettreklam, Cairo 1869 mot rött och pistagegrönt. Det är formen, den utsökta, som består, inte innehållet. Cigaretten efteråt tror på den absoluta estetiska världen, hierarkin från de kunnigaste till idioterna, från överlägsenhet till förakt. Och alltjämt ståtar den konservative Engdahl med sina estetiska preferenser.
I ”Metakritiska fragment” lanseras 1700-talsförfattaren Jean-Francois Marmontels artikel om kritik – avsaknader och brister i dagens kritik noteras och rekommendationer utdelas. Men så händer något i texten, närmast en kovändning. Kritikerna kan ha fel och verka absurda, skriver Engdahl, men är det inte just så de kanske bäst fyller sin uppgift, att väcka tanken. Här erkänns ett samspel, en rörelse, en dialektik.
Och det stoppar inte där. Samtidigt som de gamla gudarna hyllas och avskyn för samhälle och politik vädras heter det att det ”nydanande föds i det sociala rummet” och att det ”utifrån opåverkade tänkandet hos ett heroiskt jag, som vänt världen ryggen, är en litterär konstruktion”. Dialektiken fortsätter och närmast som ett glädjebud utropas att ”intelligensen är en social form, född ur pratet!”. Vad jag kan läsa befinner sig dessa nya besked inte ens i periferin utan i centrum. Irriterande!
