Achtung – så likt vår tid
Åsa Linderborg läser Mein Kampf – och ser dagens borgerlighet göra om ett historiskt misstag
Jag har gjort något som de flesta aldrig ens skulle överväga: jag har läst Adolf Hitlers Mein Kampf från pärm till pärm. I år släpptes upphovsrätten och därmed uppstod en moralisk diskussion om verkets distribution. Det finns därför anledning att äntligen ta sig tid att studera boken i dess helhet.
Det brukar sägas att Mein Kampf är oläslig. Detta omdöme har också blivit en ursäkt att låta bli. Och visst, boken är tungfotad och kräver vissa historiska förkunskaper, men ”tråkig” är den nog mest för den som förväntar sig en folkmordsinstruktion eller nyckeln till ett monsters psyke. Om man är intresserad av idébyggen är den oavlåtligt intressant.
På ett plan behöver man inte läsa Mein Kampf för att veta vad den handlar om. Hitler är besatt av judarna och marxisterna, vilka flyter ihop till en och samma pestsmitta. Det är de som styr pressen, universiteten, kulturinstitutionerna, storfinansen, dekadensen, Ryssland, arbetarrörelsen. ”Judebolsjevismen” var en diskurs inom den västerländska borgerligheten – historiskt har antisemitismen och antikommunismen gått hand i hand – men här är den extrem i sitt uttryck.
Inte heller behöver man ägna tid åt Mein Kampf för att informeras om Hitlers syn på rasfrågan. Han är inte mer sofistikerad här än vid något annat tillfälle; det är lika onaturligt för en arier att skaffa barn med en hottentott som det vore för en räv att para sig med en gås. En japan, neger eller lapp som flyttar till Tyskland blir inte tysk eller ens kultiverad bara för att han lär sig språket, för rasen sitter i blodet.
Därför ska man inte ge medborgarskap till vem som helst. Hitler föredrar den amerikanska modellen där vissa inte har fullvärdiga rättigheter trots att de är födda i landet. (I sydstaterna fick de svarta rösträtt först på 1960-talet, tjugo år efter nazismens fall i ett krig där många svarta soldater stred för den demokrati de själva inte ägde).
Det mesta i Mein Kampf är stendöd materia, men inte allt. Att läsa den är stundvis som att förflytta sig till nutid.
När den unge Hitler kom till Wien såg han plötsligt klassamhället. Horder av fattiga människor som i strukturomvandlingens kölvatten vandrar in till städerna men inte finner mer än tillfälliga påhugg. De saknar fast jobb, inkomst, bostad. Wien, skriver han, ”denna miljonstad som först girigt sög till sig människorna, för att sedan suga ut dem”.
Motsvarande förslumning av arbetslivet ser vi i dag, även om prekariatet är mer heterogent än dess motsvarighet under mellankrigstiden.
Själv tar Hitler korttidsjobb på ett bygge. För första gången kommer han i kontakt med kroppsarbetare och han reflekterar över den småborgerlighet han själv kommer ifrån. Klyftan mellan kroppsarbetare och tjänstemän är ”större än man föreställer sig”, konstaterar han, trots att båda har det ekonomiskt blygsamt. Tjänstemannen hyser fiendskap därför att han är rädd ”att sjunka tillbaka till det ringaktade ståndet, eller åtminstone räknas dit”. Det är därför ”uppkomlingar” saknar empati: den egna plågsamma kampen för tillvaron har ”kvävt all känsla för eländet hos dem som blir kvar”.
Det var den lägre medelklassen, mentalt pressad från både arbetarklass och borgarklass, som initialt utgjorde Hitlers väljarbas.
Det är samma socialgrupp som nu i allt högre grad lyssnar till högerpopulisternas locktoner. En annan grupp är den arbetarklass som berövats sin identitet som arbetare, eftersom det liberala samhället inte erkänner klass, samtidigt som vänstern verklighetsfrånvänt nog inbillar sig att ordet är för gammaldags. På 1920-talet skulle en liknande hållning vara omöjlig. ”Klassmedvetandet hos en stor del av vårt folk”, skriver Hitler, ”är ingen fri konstruktion”.
Arbetarklassen, menar han, lever under villkor som måste förbättras. Så långt har därför fackföreningsrörelsen rätt. Problemet är bara att facket styrs av socialdemokrater, det vill säga judar och marxister – och de hatar nationen.
Men problemet är också ett annat: borgarklassen. Varför, frågar han, kan inte arbetsgivarna tillmötesgå arbetarklassen i ett enda krav? Varför kan de inte korta arbetstiden och ordna skyddsanordningar vid maskinerna? Varför kan de inte ge gravida kvinnor ledigt och förbjuda barnarbete? De har ju tvärtom aktivt motarbetat alla rättmätiga reformer.
Det föder ”hat”, skriver Hitler. Arbetsgivarnas girighet tvingar de proletära massorna i famnen på socialdemokratin och Karl Marx farliga häxbrygd – klasskampen – som fördärvar både näringslivet och nationen.
Det var när Hitler insåg det här, påstår han, som han bestämde sig för att bli talare. Så uppstod en tredje kraft i politiken.
Minst ett par tusen uppgifter i Mein Kampf är lögnaktiga, enligt den tyska utgåva med vetenskapliga kommentarer som i år ges ut med anledning av att delstaten Bayern förlorat upphovsrätten och därmed kontrollen över boken. Det är naturligtvis viktigt att man påtalar det som inte stämmer – det har forskare och antifascister ägnat sig åt i decennier – men vissa saker kommer man inte runt: 1920-talets sociala oro och borgerlighetens oförmåga att hantera den. Samma problem grinar upp sig i dag.
Hitlers egen lösning på sin tids problem är att fördriva judarna och marxisterna. Antisemitismen måste spränga gränserna, skriver han, lämna de fina salongerna och bli ”en folkrörelse”. Han vill också avskaffa demokratin. Även om Hitler talar sig varm för folket, är Mein Kampf ett varningsord mot majoritetens inflytande i politiken.
”Förståndet hos massorna är inte så utvecklat”, skriver han, med adress till sin samtids makthavare. Och vår.
Äldre än demokratin är rädslan för vad folket kan göra om det verkligen får chansen att bestämma. Även om ingen i dag öppet ifrågasätter rösträtten, är det allt oftare som den uppfattas som ett problem: Är verkligen folk tillräckligt utbildade för att fatta rätt beslut? Är inte demokrati en farlig styrelseform när sådana som Trump och Åkesson kan vinna val? Det finns de som tycker det, och det brukar vara de som tror sig vara vinnare på de senaste årens ekonomiska politik.
Ofta tar man Hitler som ett avskräckande exempel på vådorna med demokrati, men då glömmer man att tyskarna aldrig valde honom som diktator. Han blev det efter en intern uppgörelse inom det borgerliga etablissemanget.
Mein Kampf är skriven i fängelse i mitten av 20-talet när Hitler efter ett misslyckat kuppförsök har gjort fiasko och hans rörelse förbjudits. När boken låg färdig för tryck var partiet återigen legaliserat. De vet inte hur de ska göra med oss, konstaterar han.
Först försökte man tiga ihjäl oss, skriver han, men när det inte funkade övergick man till den motsatta ytterligheten – man skrev om oss nästan varenda dag, för att tala om hur löjlig vår rörelse var. Det fungerade inte heller, eftersom många började undra varför man måste ge så mycket uppmärksamhet åt en rörelse som betecknades som så löjlig. När folk blev nyfikna ändrades taktiken igen: ”vi påstods vara brottsliga och relaterades med skandalhistorier”.
Av detta drar Hitler följande slutsats: ”huvudsaken var att man sysselsatte sig med oss, så att vi så småningom i arbetarnas ögon kom att framstå som en maktfaktor som man förr eller senare kommer att kollidera med.”
Känns det här bekant?
Trump är inte fascist, Åkesson har varit det, men hans väljare är det definitivt inte. Deras politik är en blandning av nyliberal ekonomi och nykonservativa värderingar. Visserligen har de nog så aggressiva ”lösningar” på både inbillade och reella problem, och fiendebilden är främlingen, men de förespråkar inte folkmord eller demokratins avskaffande.
Marine Le Pen är kanske den som bäst förstått Hitlers analys av arbetarklassen, nämligen att integrera den så att den släpper varje tanke på klasskamp och i stället omfamnar en hejdlös nationalism. Om folk ska bli nationellt sinnade – vilket är överordnat allt – krävs att de får sundare sociala förhållanden, löd Hitlers maxim.
Högerpopulismen spretar åt lika olika håll, men deras väljarstöd är ändå ett uttryck för samma sociala missnöje och maktlöshet som polariserade Europa i mellankrigstiden.
Det borgerliga etablissemang som Hitler skällde ut för handlingsförlamning trodde till slut att nazisterna kunde vingklippas om man tog upp honom i sin krets. Hotet från bolsjevikerna (läs: arbetarrörelsen) legitimerade den strategin.
Detta är borgerlighetens historiska svek. Mycket tyder på att den är på väg att göra ett till, även om det inte är folkmördare som kräver uppmärksamhet. Anpassningen är långsammare, det finns ju trots allt spärrar, men frågan ligger öppen hur långt den kan gå.
Historien upprepar sig aldrig fullt ut, och det är trots allt mer som skiljer än förenar vår tid med 1920-talet. Hitler försökte utrota ett helt folk, det är unikt. Han drömde om världsherravälde, Mein Kampfs sista kapitel handlar om hur Tyskland ska kolonisera judebolsjevismens Sovjet, något han också försökte göra. I dag utspelar sig högerpopulismen och fascismen på en global scen där nationalstaterna kraftigt försvagats.
Då var också vänstern mycket starkare ideologiskt och organisatoriskt, socialisterna var ett alternativ till fascisterna fram till dess att de fördrevs, fängslades, förbjöds. I dag ser vi hur rörelser i Sydeuropa och USA följer Sydamerika och gör vänsterpolitik av folkligt missnöje, men i stora delar av Europa är vänstern en spillra.
Det som verkligen är gemensamt med vår tid och mellankrigsperioden är borgerlighetens djupa kris. Alla deras idéer har provats och ingen har funkat.
Hitler undrade varför borgarna inte kunde tillmötesgå arbetarna i ett enda krav. Lika tondöva är borgarna i dag. Varför ser de inte att a-kassan är så låg att den föder social och politisk desperation?
Nöd och arbetslöshet skapar förbittring, konstaterar Hitler. Arbetet, skriver han, har blivit ”ett spekulationsobjekt för samvetslösa skälmar” – ”börsen triumferar” och långsamt men säkert lägger den ”hela nationens liv under sin kontroll.”
För Hitler var bolagskapitalismen ett judeprojekt, men om vi tänker bort det fantasifostret ser vi att mellankrigstidens syn på marknaden och staten är densamma som nu: staten ska ta så litet ansvar som möjligt för välfärden, marknaden ska nämligen ha profit även därifrån.
Borgarklassen, skriver Hitler, ser klasskillnader som något ”naturligt”. Han varnar för alltför stora löneskillnader, eftersom det splittrar folket och därmed nationen.
Dagens borgerlighet ser också stora inkomstskillnader som något självklart.
Då som nu är den blind för utslagningen, orättvisorna och behovet av en aktiv ekonomisk politik. Då som nu har den ett enda recept: Mer marknadsliberalism – trots att det är den som är sjukdomen.
Dessa i och för sig klarsynta iakttagelser är inget som präglar Mein Kampf i dess helhet, och särskilt inget som präglade Hitlers politik när han väl fick makten. Egaliteten är ett bländverk, men poängen är inte vad han egentligen tänkte och gjorde, utan vad folk ville höra.
Trösterikt för nutida läsare av Mein Kampf är att vi vet att nazismen inte var ödesbestämd att segra. De länder som satsade på sociala reformer, som Sverige och USA, gick åt ett annat håll.
Inte heller den doktrinära marknadsliberalismen är en nödvändig väg att gå. Den som tror det riskerar att begå samma historiska misstag som mellankrigstidens borgerlighet.
Ansvaret för framtiden vilar tungt på socialdemokratin, men framför allt på borgerligheten. Det enda som kan hejda högerpopulismen och högerextremismen är en klassutjämnande politik. Ska det verkligen vara så svårt att fatta, när vi sitter med historiens facit i hand?
