Välkommen till Ecuador, Julian Assange
Blir i praktiken kvar i lång husarrest på ambassaden i London
”Vi ser en parallell mellan hans arbete och vår egen kamp för nationellt självbestämmande och demokratisering av de internationella relationerna.” Så förklarade en anonym regeringstjänsteman bakgrunden till att Ecuador ger wikileaksgrundaren Julian Assange asyl (Guardian 15 augusti).
I klartext: han är vår fiendes fiende.
Det är en begriplig hållning i ett Latinamerika som alltid fått böja rygg för den amerikanska övermakten.
Lika begripligt är att Assange själv i ljuset av behandlingen av wikileaks-källan Bradley Manning bokstavligen är livrädd att hamna i klorna på amerikanska myndigheter.
Makt ska inte vara rätt. Så långt är det lätt att hålla med.
Desto sorgligare då att samma princip plötsligt är luft när det gäller Assange själv. Två vanliga svenska medborgares rätt att få sin sak prövad betyder ingenting för att superstjärnan ska går fri.
Det är en moralisk kollaps, som tyvärr också solkar wikileaks rykte.
Asylbeslutet ändrar ingenting på marken. Assange kommer självklart att arresteras om han sticker näsan utanför dörren.
Tanken att brittisk polis skulle bryta sig in på ambassaden är däremot barock. Det vore en krigsförklaring, och skulle skapa ett farligt prejudikat, som andra länder skulle använda för att fängsla riktiga flyktingar.
Med mindre än att ecuadorianerna har något verkligt James Bond-knep i ärmen står Assange därför i praktiken inför en mångårig husarrest på ambassaden i London.
