Don Juan kan än

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-25

Jo då, även en sextioårig Don Juan kan duga. Mer än tjugofem år efter sin dekadenta Don Juan i Göran Järvefelts legendariska uppsättning återvänder nu Håkan Hagegård vid god röstvigör till Karlstad i samma roll, den här gången en brutal Don Juan utan förmåga till empati men kapabel att vid ”doften av en kvinna” på ett ögonblick växla till sammetslena tonfall och älskvärdaste manér. Det är en otäck studie i hänsynslös manlig cynism. Fredrik Zetterström vid hans sida som Leporello har skarp vokal profil och fungerar som försonande komisk skrattspegel. Hans konster för att hålla undan den vilt kämpande Masetto (utmärkt Kosma Ranuer) i första aktens final är en burlesk fullträff i marginalen. Av de tre kvinnor som hos Mozart och Da Ponte får representera Don Juans alla offer sticker Anna Arturssons Zerlina ut. Hon är både förförisk och lättförförd men har skinn på näsan och vital scennärvaro. Hennes klassiska duett med Don Juan är föreställningens höjdpunkt. Här slår det verkligen erotiska gnistor.

Elisabeth Ljungars regi är inriktad på att klargöra gestalter och situationer, och det fungerar utmärkt utom i den förvirrade slutscenen med Stengästen, som borde revideras. Man sjunger på italienska vilket är vackert och vällovligt, men det hade ändå varit bättre för publikkontakten med Da Pontes så spirituella recitativ direkt på svenska i stället för den förkortade versionen i textmaskinen. Annsofi Nybergs scenbild liknar en sluten bakgård och kunde ha utstrålat mer av lust och demoni, men orkestern under förträfflige Michael Bartoschs ledning får Mozarts musik att lyfta med distinkta rytmer och skärpa i fraseringarna.

Opera

Lennart Bromander )