Skön underkastelse
Claes Wahlin läser en elegant iscensättning av Antonio Gramscis teorier
Antonio Gramscis begrepp kulturell hegemoni handlar om att borgarklassens sätt att via kulturen beskriva världen fick status som sanning. De intellektuella han kallade organiska var de som, medvetet eller ej, bidrog till att sanktionera de värderingar som låg till grund för den beskrivningen.
Gramsci värderade inte detta, utan konstaterade faktum. Själv ville han medvetandegöra de fattiga, om ojämlikheter och vad som fått dem att acceptera sakernas orättvisa tillstånd.
Det var alltså inte förvånande att de italienska fascisterna lät fängsla Gramsci, döma honom till tjugo års fängelse och se till att hålla honom isolerad. Han var en av de ledande vid upploppen i Turin 1917. Han var en av grundarna av det italienska kommunistpartiet PCI. Från fascisternas perspektiv var han en samhällsfarlig organisatör.
Vad har nu detta med Per Odenstens roman Människoätarens skugga att göra? Den som läst Odenstens tidigare romaner kan redan ana hur förhållandet mellan teori och praktik, mellan individen och kollektivet eller makten, ansluter till ovanstående. Med Människo-ätarens skugga har Odensten i Gramsci funnit ett idealiskt ämne för de teman och motiv som upptar honom.
Romanen kan läsas som en pendang till En lampa som gör mörker (1999). Tidsavståndet mellan böckerna bekymrar inte, av allt att döma har Odensten planerat flera av sina romaner ända sedan slutet av 60-talet. Han bygger mycket medvetet sitt författarskap.
Skuggan i romantiteln är Vaktaren. ”Människoätaren” är fascisternas namn på Gramsci, Fången som han uteslutande benämns. Vaktaren är den som vid sidan av berättaren för ordet. Odensten använder sig av biografiska fakta och Gramscis skrifter, inte minst Brev från fängelset, i detta kammarspel om makt, underkastelse och möjlig frigörelse.
Vi skulle alltså befinna oss kring 1926–1927, i fängelset i Turi på italienska östkusten, som tycks likna Regina Coeli-fängelset i Rom, där Gramsci satt innan Turi. Naturligtvis överskrider Odensten den historiska situationen.
Detta är en roman med teman som når långt utöver fascisternas övergrepp mot Gramsci. Men en rad citat ur Gramscis texter och omskapanden av hur han där levde låter sig urskiljas för den som så önskar.
Vad Odensten gör är att iscensätta Gramscis praktik med denne själv i en av rollerna. Fången uppträder med samma stoiska lugn och humanistiska blick som Brev från fängelset förmedlar. Vaktaren kommer från en fattig familj, han lärde sig läsa först i vuxen ålder och lider av nedsatt hörsel. Han tar okritiskt emot Partiets slogans och uppmaningar. Plikttrogen framlever han sitt liv med hustru och barn, som också är verksamma vid fångvårdsanstalten.
Han är något av det värsta Gramsci (liksom Fången) kunde tänka sig: en av de liknöjda. Han lyder order, förundrar sig en smula över Doktorn, som inte bara tar avstånd från några för nazisterna stilbildande arkitekter i början av romanen, utan också bekymrar sig mer för Fångens hälsa, än för dennes politiska åsikter. Liksom iEn lampa som gör mörker finns humanisterna i läkarkåren.
Långsamt börjar Vaktaren att intressera sig för Fångens skriverier. Han rapporterar pliktskyldigt allt som Fången företar sig och säger, men Fången sår ett frö i honom; det gödslande som Gramsci i Brev från fängelset talar om tycks bära frukt, om än först efter Fångens död. Vändpunkten sker i det samlag som Vaktaren har med Livia (i bokens mittersta kapitel), släktingen som besöker Fången några gånger och Vaktaren har att ta hand om.
Förälskelsen förmänskligar Vaktaren. När Fången efter att ha misshandlats så att han berövats orden och skrivförmågan återvänder till fångvårdsanstalten, hjälper Vaktaren honom att försöka återfå sina förmågor. Han frågar sig, ”blir jag alltmer lik honom, utan att jag märker det?” och strax innan romanen slutar reflekterar han över sitt förhållande till Fången: ”Varför har det blivit så viktigt för mig att väcka honom? För att något i mitt eget liv alltid tvingade mig till motstånd? För att man sa mig att också min plats var i underkastelsen?”
Så gör Odensten en Gramsci, sätter den italienske tänkarens idéer i praktik. Människoätarens skugga är en studie i underkastelsens grammatik. Detta görs med små, exakta medel på ett språk som är så njutbart, så sinnligt, så precist och elegant att också konsten får den tyngd som Gramsci önskade.
Hur var det han skrev någonstans, att han kunde tänka sig ett samhälle utan elektricitet, men inte utan kultur?
