Om Erdoğan vinner valet är Turkiet förlorat

Landet står inför ett ödesval – oppositionen inför en nästan omöjlig uppgift

Söndag den 14 maj går Turkiet till val. Frågan är om Recep Tayyip Erdoğan kommer att få sitta kvar som president eller inte.

”Kılıçdaroğlu” är en mardröm att uttala för icke-turkar. Men nästa vecka kan nyhetsuppläsare världen över – efter tjugo år med Erdoğans mjuka g – få ta kampen med att uttala den turkiska oppositionsledarens namn korrekt.

”Du kan kalla honom Mr Kemal tills han vinner”, har jag sagt till mina journalistvänner – en förenkling som människor från komplexa, icke-västerländska länder sedan länge har vant sig att göra. Vi bryter ner våra galna verkligheter för att göra dem begripliga på svala, västerländska språk: ”För att förstå Turkiet så föreställ dig den akuta polariseringen i Storbritannien under Brexit-folkomröstningen – fast utdragen i 20 år. Lägg sen till en Trump, men som är långt mer hänsynslös och som samtidigt är ett politiskt geni och har islamistiska ambitioner.”

Människor i Turkiet lärde sig att göra sådana jämförelser efter den senaste jordbävningen, ”området som drabbades var stort som hela Österrike” eller ”en tredjedel av Tyskland”. Sedan april, när valkampanjen för presidentskap och parlament inleddes, har min standardreplik varit enkel: ”Antingen vinner herr Kemal mot Erdoğan, eller så förlorar vi landet för alltid. Det här är en sista nedräkning, en final countdown.”

 

Sedan förra veckan har flera nyhetskanaler i Turkiet ett räkneverk i rutan, som visar de återstående dagarna och timmarna fram till valet. Det tycks verkligen vara en sista nedräkning för många. Om de tjugo åren av enmansvälde inte tar slut den 14 maj, skulle till och med Erdoğans mest hängivna anhängare hålla med om att det blir omöjligt att utmana honom politiskt i framtiden. Landet kommer utan tvekan att bli omöjligt att bo i, inte bara för oppositionella som jag själv, utan också för alla som bara inte är tillräckligt undergivna.

Erdoğan, redan känd för illegala utrensningar av politiska rivaler och kritiker, har antytt att oppositionsledaren, socialdemokraten Kemal, kan komma att fängslas – eller något värre. Kemal har de senaste veckorna allt oftare varit en måltavla för Erdoğan-supportrar rent fysiskt. Oppositionens breda koalition, som han företräder, har också attackerats. För två veckor sedan visade Meral Akşener, ledaren för koalitionens näst största parti, upp de kulor som hade skjutits mot hennes partibyggnad. I sitt tal vände hon sig direkt till Erdoğan och sa: ”Dessa kulor kommer inte att stoppa oss”.

Trots smutskastningskampanjer, öppna hot och klassiska trick som att rita om valdistrikt – och åtgärder för att diskvalificera de överlevande från den senaste jordbävningen från att rösta, då de sannolikt kommer att rösta emot Erdoğan – fortsätter Kemal att fokusera på det centrala budskapet i sin politiska kampanj. Budskapet är ”radikal kärlek i politiken” och tanken är att rikta in sig på den auktoritära ledaren men samtidigt ösa kärlek över hans anhängare så att den polarisering Erdoğan livnär sig på slutar fungera. Inbäddat i detta finns också ett löfte om att ingen Erdoğan-anhängare ska drabbas av politisk hämnd, om oppositionen skulle vinna.

Det är dock närmast en tradition i Turkiet att Erdoğan-anhängare ägnar sig åt omfattande valfusk

Om Kemal tar sig över alla hinder och blir Turkiets nästa president, kommer det inte bara att vara hans namn som världen måste lära sig ordentligt – han kommer också att visa hur ett land med demokratiska medel kan göra sig av med en till synes ostoppbar antidemokrat. Kom ihåg att det efter bara fyra år krävdes att hela det amerikanska etablissemanget kraftsamlade för att göra sig av med en politisk idiot, och att det i Storbritannien räckte med några år med Boris Johnson för att förstöra landets politiska psykologi och balans. Kemals uppdrag – att rädda landet och demokratin från en slutgiltig kollaps – är sålunda nästan omöjligt.

Men mot alla odds, och mycket till följd av en massiv ekonomisk kris, är stödet för honom starkt. De mest trovärdiga opinionsundersökningarna visar att Kemal leder med 2–3 procentenheter över Erdogan. Det är dock närmast en tradition i Turkiet att Erdoğan-anhängare ägnar sig åt omfattande valfusk och som en följd av erfarenheter från tidigare val pratas det helt öppet om regeringens röststöld. Oppositionskoalitionen tvingas ständigt besvara frågor från sina anhängare om hur de ska klara av att skydda deras röster från att stjälas, vilket de kommer att göra med både digitala metoder och personal på plats.

 

Men det finns en sak som ingen av oss vill prata om utan bara tänker: ett politiskt mord. Herr Kemal påminde subtilt om den risken genom att dela en gammal video med sitt ordspråk: ”Det är för mycket pengar som har stulits, och de som tjänat på det är för rädda. Om något händer mig är det min sista vilja att ni söker rätt på pengarna som stulits från Turkiets folk .”

Det är inte fel att beskriva läget som att Kemal nu är på väg in i ett krig som han vägrar vara en del av, i hopp om att Turkiets folk tröttnat på att leva med den ständiga anspänning som den konstruerade polariseringen skapar.

Turkiet, som grundades 1923, väljer på söndag vilket öde landet går till mötes under sitt andra århundrade. Ska landet bli ett fängelse som drivs av en maffialedare, eller kommer Turkiet att återgå till sitt vanliga vansinne genom att återuppta det parlamentariska styret?

För att använda ett uttryck från en brasilianare på sociala medier efter Lulas seger: vi vet att det inte kommer att bli ett himmelrike om Erdoğan förlorar, men helvetets dörrar kommer i alla fall att stängas om Kemal Kılıçdaroğlu vinner. Det är det enklaste sättet att beskriva vad detta val betyder för Turkiet, och varför alla dina turkiska vänner nu håller andan.

 

Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar.

Övers. Anna Andersson

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.