På 60 år har EN svart kvinna fått Guldbaggen
Nya reglerna höjer trösklarna ytterligare
2006 fick Haddy Jallow en Guldbagge för sin roll som Fatou i Daniel Fridells ”Säg att du älskar mig”. På 60 år är hon den enda svarta skådespelare som fått priset för bästa kvinnliga huvudroll. Med årets åtstramningar i reglerna som innebär att priset ska gå till professionella skådespelare blir trösklarna dessutom ännu högre.
När jag såg ”Sweet sweetback – en svart filmhjältes berättelse”, en fransk dokumentärfilm av Catherine Bernstein och Martine Delumeau som handlar om regissören Melvin Van Peebles, väcktes tanken om hur det ser ut i Sverige. Hur många svarta kvinnliga huvudkaraktärer finns det egentligen i svensk film?
Jag har grävt i kategorin långfilmer och hittade fyra. Utöver Fatou i ”Säg att du älskar mig” finns Suzanne Ostens ”Bara du och jag” från 1994 där Fransesca Quartey spelar huvudkaraktären Flore Daimon. Flore blir utnämnd till biträdande utbildningsminister vilket för den dolda rasismen upp till ytan. Hon har även ”stökiga” bröder som har ett hiphopband vars uppsyn hotar hennes framgång. Filmen försöker på ett pedagogiskt sätt visa att svarta inte är en enhetlig grupp. Flore blir på det sättet inte en roll utan en lärare som undervisar i ämnet mångfald.
Den tredje filmen är ”Medan vi lever” från 2016 i regi av Dani Kouyaté. Josette Bushell-Mingo spelar Kandia som efter att ha bott, levt och arbetat i Sverige i flera år en dag får nog. Hon längtar hem till Gambia och bestämmer sig till slut för att flytta tillbaka.
De roller som svensk filmindustri tilldelar svarta kvinnor är antingen biroller som ett sätt att visa mångfald eller så är kvinnorna offer
Fjärde filmen ”Amina” i regi av Ahmed Abdullahi är från 2023. Amina spelas av Nimco Ahmed Ali. Filmen sticker ut bland de roller som svarta svenska kvinnor oftast får och behandlar frågeställningen om man kan vara en bra mamma och samtidigt följa sin dröm och möttes av rätt sval kritik.
”Sweet sweetback” behandlar hur regissören Melvin Van Peebles film ”Sweet sweetback badass song” 1971 förändrade den amerikanska filmvärlden. ”Melvin Van Peebles öppnade upp för en svart man som inte dör på slutet, en svart hjälte som slår sig fri, till slut”, säger berättarrösten i en flört med Martin Luther Kings Jr:s tal ”Free at last”.
Van Peebles hade tröttnat på filmer där svarta alltid fick spela oljesmorda fängelsedömda nynnande män, berättar han i dokumentären. De roller som svensk filmindustri tilldelar svarta kvinnor är antingen biroller som ett sätt att visa mångfald eller så är kvinnorna offer för antingen familjen eller samhället där räddarna oftast är vita kvinnor.
Den amerikanske filmkritikern Mike Sargent säger i dokumentären att ”om man ser tillbaka på vad svarta skådespelare brukade belönas för är om de skulle spela slav eller ett biträde och det visar en seriös brist på empati i Hollywood”. Sverige har en annan historisk koppling till svarta. De roller som är öppna för kvinnor i Sverige är ur ett offerperspektiv. Hennes familj existerar knappt och existerar de är de elaka. Är hon inte offer så är hon oftast kriminell.
I ”Säg att du älskar mig” utsätts Fatou för en fruktansvärd våldtäkt. Det är vidriga scener där hennes kropp plågas av två vita män. Symbolikanalysen till just den scenen kan nog vilken filmvetare som helst räkna ut. Fatou är tonåring men spelar genom hela filmen som ett litet barn. Hon nästan talar som ett litet barn. Det räcker alltså inte med våldtäkten och de svårigheter som kommer med att vara tonåring utan hon ska även kännas som en tioåring för att få filmpubliken att känna empati.
I en intervju i Aftonbladet från 2011 berättade Haddy Jallow att hon skulle jobba i sin mammas klädbutik i Stockholm i väntan på nästa roll. ”Jag vill verkligen göra film, men ingen Fatou-karaktär. En romantisk komedi eller något”, sa hon och har sedan dess synts i filmen ”Midvinterblod” från 2017.
Josette Bushell-Mingo bor inte kvar i Sverige utan har flyttat till London. I en intervju med tidningen Scen och film säger hon att ”I London har jag en chans att fortsätta expandera idéer och ta med mig en fantastisk erfarenhet”, vilket kanske talar om svårigheterna för svarta filmskapare i Sverige. Och trots mina höga förhoppningar på Nimco Ahmed Ali vet jag inte om svensk filmindustri är redo för henne eller andra perspektiv på svarta kvinnliga huvudroller.
Film och böcker ger förutsättningar för mänsklig utveckling. Genom att konstant få nya berättelser, nya perspektiv kan vi förstå den andre bättre. Därför är den extremt låga andelen av svarta kvinnliga huvudkaraktärer i svensk film sorgligt empatilös och bekräftar bara den bild som filmvärlden och det svenska samhället har på svarta kvinnor.
