Utan orm, inget paradis
Den välfärdsstat Jimmie Åkesson tror existerade på 60-talet, fanns aldrig
Jimmie Åkesson höll två tal i Almedalen i går. Det ena riktades till de väljare han vill värva. Det andra till kärntrupperna.
I 20 minuter snackade han, i ett försök att framstå som en bred politiker, om kamp mot ”monsterstaten” EU och om lag och ordning. Han målade också upp en nationalistisk, socialkonservativ samhällsvision, där konflikter undernordnas en nationell gemenskap. Fattiga och rika hand i hand, som han fått för sig att det var på Per Albins tid.
Något folkhem fanns nu aldrig i verkligheten. Det var en idé, ett politiskt projekt. Och även om kanske just Åkesson möjligen uppskattar dess hemmafruideal och kommunistövervakning, så var den välfärdsstat han tror existerade på, säg 60-talet, i själva verket en mager skugga av dagens.
Men myten om ett förlorat paradis är centralt för nästa led i Åkessons tankevärld: syndafallet.
Hade Åkesson nöjt sig med första halvan av sitt tal hade han möjligen vunnit en del sympatier. Men han kunde inte hålla sig, och gjorde sig på så vis snabbt av med de hjärtan han nyss vunnit genom att bevisa att SD bara har en enda tanke i huvudet. Invandrarna, fick vi veta, är opålitliga, de delar inte ”våra” värderingar och så är de för många och äter oss ur boet med sin barnfattigdom och sin arbetslöshet. Ja, det är ingen måtta på de problem de drar med sig in i lustgården.
Man måste därför, påstod Åkesson, välja mellan invandring och välfärd.
För inget paradis utan orm. Och för SD är och förblir ormen själva huvudsaken.
