”Jag ställde bara en fråga”

Kritiker som ifrågasätter den skrivandes ansvar får stå ut med mycket

DEBATTSVAR Vad får den mediala offentligheten att gå i taket vintern 2014? Är det de ökande klassklyftorna? Är det den växande afrofobin? Nej, det är det faktum att en litteraturkritiker ställer frågor om den skrivandes ansvar i rasismens tidevarv.

I min recension av Yahya Hassans debutdiktsamling hävdade jag att Hassans skildring av patriarkalt våld i en förortsmiljö är stark, men att hans förklaringsmodell - muslimerna är kvinnohatande bedragare - är problematisk, samt att vetskapen om att den är förhärskande får mig att avstå från att offentligt berätta om liknande erfarenheter. Dessutom skrev jag att Hassans framgångar inte går att särskilja från det vita begäret efter dylika förklaringsmodeller.

Sedan dess har jag blivit kontaktad av ett stort antal danska journalister, fått mejl om att jag är en muslimsk knullhora, och sett författare så som Lars Bukdahl hävda att jag förespråkar (själv)censur.

Nu sällar sig idéhistorikern Per Sundgren till manskören och menar att min kritik liknar den som riktades mot arbetarförfattarna i början på förra seklet: ”Att realistiskt skildra arbetarklassens liv och bristerna i folkhemsbygget var att gå borgerlighetens ärenden, hävdades det inom rörelsen.”

Låt mig vara pedagogisk: Föreställ er att det är 1933 och jag har fått i uppdrag att anmäla Kvinnor och äppelträd. Föreställ er att Moa Martinsson i intervjuer hävdar att arbetarklassens utsatthet beror på dess bristande ambitioner. Ja, då skulle jag utan att blinka skriva: ”Hej Moa, du är Sveriges bästa prosaist. Men vi har ett problem.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.