Snåla vindar på kultursidorna

Jack Hildén om varför David Lagercrantz har blivit ett öppet mål

Applåder och skratt möter den som skriver en nedlåtande text om David Lagercrantz, skriver Jack Hildén.

Varför väcker David Lagercrantz sådan avsky, och varför skrattar så många åt honom? Jo, det är för att han är en framgångsrik författare med priviligerad bakgrund, som ändå är ledsen ibland. Så måste svaret se ut, efter vissa av reaktionerna på både sommarpratet och SVT:s K Special Året med Millennium 4.

Filip & Fredrik dissekerade hans svallande känslor i talkshowen Breaking News. Montaget var roligt, eftersom de gjorde det med hjärta och för att Året med Millennium 4 faktiskt är en rolig dokumentär. Ingen kan förneka att Lagercrantz liv under den period som skildras, med blixtvisiter i New York och assistenter som hämtar borttappade mobiltelefoner och blåser upp hans ego, är humoristiskt och framförallt totalt verklighetsfrånvänt för cirka 99 procent av befolkningen. Självklart utesluter det inte att han kan känna sig stressad och jagad under släppet av en efterlängtad bok som bransch och media både älskar och fördömer.

Anna Axfors bemöts med skratt och applåder när hon i Sydsvenskan (11 okt) ironiserar över hur synd det är om kultureliten. Alla Lagercrantzar, Schulmans, Johanna Ekströms som har haft det gott ställt, besitter kulturellt kapital och ändå, hör och häpna, har det kämpigt ibland. Ja, jag får väl räkna mig själv dit också, såklart. Jag känner igen hemmet som Lagercrantz beskriver, där konsten är det högsta, och att det kan föda en del… problematiska tankegångar. 

Anledningen till att både den här sortens texter och reaktioner väcker obehag, har inte att göra med huruvida det faktiskt är synd om David Lagercrantz eller om han överdriver. Den diskussionen är helt meningslös, och leder till omöjliga resonemang som jämför olika sorters lidande. Alla som varit i en relation vet att det inte finns någon poäng i att diskvalificera den andres känslor. Nej, det här är ingen relation, men det säger något om var olika sorters bemötande tar en.

Det obehagliga är den brist på empati som skyltas på kultursidorna. Den oförmåga man visar upp när det gäller att försätta sig i andras situation, och att det snarare handlar om att välja läger där all ens empati bekvämt kan placeras. Kort sagt, allt jag förknippar med dålig kultur.

En begränsad människosyn leder till sämre kultur, och vice versa. Och David Lagercrantz har blivit svenskt kulturlivs mest öppna mål. Om honom går det bra att skriva en lättdelad, nedlåtande text som dessutom visar upp skribenten i god dager.

Empati är ingen självklar, orörlig egenskap. Empati kan vara något att välja, och att kämpa för att hålla fast vid. Jag föreställer mig att det är precis vad många gör när de konfronteras med fattigdom och utsatta människor i stadsbilden. Vad är enklast? Att vända bort huvudet, inte ge bort några stålar för det vet man väl att det inte leder till något. Det svåra och jobbiga är att försöka förstå, att ta människor på allvar, att lyssna.

Det behöver väl inte nödvändigtvis vara en så stor sak att skriva en lustig artikel om en redan på många sätt uppburen författare. Men hur man förhåller sig till omvärlden är en stor sak. ”Sverige blir allt kallare”, skriver Axfors, och retweetsen smattrar. Ja. Jo. Sluta skratta. Det gör er till fattigare människor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln