Gnistor utan glöd
Kennet Klemets byter riktning med stort eftertryck
Författare byter ibland riktning. Men Kennet Klemets gör det med större eftertryck än de flesta. Från en expansiv och muskulös poesi byter han tvärt till en fragmentarisk och gnistliknande kortform i den nya boken Beröringen. Det som förut varit skeende och utveckling i hans dikt ligger nu långt under ytan, sänder bara ut sporadiska signaler som inte så lätt låter sig fogas in i ett mönster.
De 81 miniatyrdikterna har två eller tre rader. De vägrar annan form än det korta andetagets. ”Handen blixtrande / I ökat tryck” Eftertryckligheten markeras av att punkterna saknas och att varje rad börjar med versal. Haikun ligger nära till hands, men Klemets undviker den sorgfälligt; den är för mycket sällskapslek och konvention för honom. ”Kända och okända personer / Rakt uppochner / I kroppsegna ämnen”
Ofta nog lyckas författaren bibehålla det höga trycket rakt uppochner. ”Tittar upp, tittar ner / I djupt tryck / I skilda temperament” Slappheten finns där som en liten paus för att hämta andan: ”Tänds och slocknar / Slocknar och tänds” Men den jämna lunken är ingenting för denna poesi: ”En känsla av kontinuitet / Organiskt behov / Förintelseprocess” Det som pågår är av ondo. Attacken bör vara omedelbar och oförutsägbar, kanske också destruktiv.
Kommer läsaren undan slagen? För det mesta. Man lär sig ganska snabbt att det inte finns så mycket system eller strategi i spelet. Jag får tanken att boken är en in på benet renskrapad stor text som i sig saknade riktning och som behåller sin ”hållningslöshet” också när den reducerats till nästintill ingenting. Men detta kan förstås vara en felsyn. Det är gnistan som författaren sätter sin tillit till, slumpen i partikelacceleratorn som någon enstaka gång skall producera det stora världsförändrande fyndet.
När jag vänt och vridit på de här kortdikterna ett bra tag så svalnar glansen från många av dem. Boken blir till sist mera småprat än blixtar. Lite trist eftersom jag alltid sett en ganska stark poetisk potential hos Kennet Klemets som aldrig riktigt fått blomma ut. Han har i mitt tycke varit fånge i sin stil, först i den stora manliga duktigheten och nu, efter vändningen, i ett slags sammanpressad och tillkämpad förströddhet. Finns det en tredje väg?
