Kär och helgalen
Prosa
» Tunneln
Ernesto Sábato
Översättning: Peter Landelius
Lind & Co
Allt som skrivs om en klassiker blåser bort som ett dammoln när vi väl läser den. Ungefär så lyder en av Italo Calvinos definitioner på en klassiker och till den kategorin kvalificerar sig med lätthet Ernesto Sábatos verk. Han gick bort tidigare i år, två månader innan han skulle fylla 100 år, och vid sidan av ett yrkesliv som kärnfysiker skrev han tre romaner, Tunneln (1949), Om hjältar och gravar (1961) och Abaddó förgöraren (1974). Hans författarskap omfattar fler verk, men det är dessa tre, framför allt Om hjältar och gravar, som gör honom till en av 1900-talets allra främsta författare.
Tunneln har tidigare givits ut på svenska (1951, översättning Martin Rogberg), men går knappast att få tag i, varför Landelius nyöversättning är synnerligen välkommen. För här har vi en furiös, på gränsen till paranoid kärleksroman, som inleds med att Juan Pablo Castel förutsätter att läsaren vet att det var han som mördade Marí Iribarne. Han berättar så sin historia om hur Marí vid en vernissage uppmärksammar en detalj på en av hans målningar som ingen annan ser och hur hans nyfikenhet på henne övergår i en besatthet där svartsjukan rasar ikapp med paranoian.
De franska existentialisterna, Camus inte minst, uppmärksammade romanen. Naturligtvis går det att läsa Juan Pablo Castels belägenhet som ett exempel på hur individen är vilse i samtiden och tvingas göra till synes små, men livsavgörande val som definierar hennes existens. I Castel bor kaos granne med gud. Varje steg han tar för att vinna hennes kärlek avlägsnar honom från henne, en skruv dras åt likt ett antikt drama och förgör slutligen såväl hans själ som Marís liv.
Mot slutet av romanen får läsaren en försmak av ett av Sábatos bärande teman, avskyn för de blinda, ett tema som skulle explodera i den ”Rapport om blinda” som finns i Om hjältar och gravar. Det surrealistiska kaos som redan i Tunneln omger berättaren antar i ”Rapport om blinda” närmast kosmiska dimensioner. Inför sådana texter återstår inget annat än uppmaningen att läsa dem, då blåser alla andras ord, inklusive dessa, bort som ett dammoln.
