En hund begraven
Polisiärt godtycke, snabba beslut, bristfälliga tester – och dessutom är det svårt att överklaga.
Så fungerar det i praktikten när polisen använder den skärpta lagen om tillsyn av hundar. Det visade journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson i en lysande granskning i Sydsvenskan i söndags.
Lagen kan ses som ett alternativ till andra länders så kallade kamphundsförbud. Men resultatet är att hundar omplaceras eller avlivas på rättsligt mycket lösa boliner.
Här berättas bland annat om en schäfer som sex gånger bitit människor eller andra hundar – men som återlämnats till sin husse. Möjligen för att mannen var gammal och snäll, möjligen för att hunden kom från en välrenommerad kennel med kopplingar till polisens hundskolor.
Samtidigt avlivas en annan hund efter ett enda bett. Utan att ägaren fått någon tid på sig att överklaga till kammarrätten. Kanske för att hunden var av en ras som blivit ett slags symbol för ”farliga hundar”.
Det är i och för sig inget konstigt att ytligt sett likartade fall kan bedömas mycket olika och tvärtom, eftersom varje hund granskas individuellt. En hund som bara en enda gång bitit kan vara mycket svår att rehabilitera, och en hund som upprepade gånger gjort samma sak kan mycket väl vara mindre farlig.
Desto viktigare då att den rättsliga processen fungerar, så att hundägarna har möjlighet att få ett så välgrundat beslut som möjligt. Och här ligger ännu en hund begraven, eftersom polisen i praktiken ofta själv både dömer och verkställer – vilket är grunddefinitionen av polisstat.
Saken blir inte bättre av att det handlar om beslut som inte enkelt kan rättas till. En omplacering är ett stort ingrepp både gentemot ägaren och hunden. Och ett dödsstraff kan som bekant inte rättas till alls, eller för den delen kompenseras ekonomiskt, om ägaren trots allt skulle få rätt i slutändan.
Ett minimikrav bör därför vara att beslut om omplacering och avlivning aldrig kan verkställas utan att hundägaren kunnat få saken prövad så långt det är möjligt i domstol.
