När Vita huset gillade Mussolini
Olle Svenning om finanselitens ödesdigra makt över politiken
I början av 30-talet sände den fascistiske diktatorn Benito Mussolini sin utrikesminister Dino Grandi till Vita huset. Grandi, mycket närstående de tyska nazisterna, blev väl mottagen av USA:s president Herbert Hoover. Presidenten bad Grandi ignorera antifascistister: “De existerar helt enkelt inte för oss amerikaner och borde inte heller finnas hos er.”
Vänskapen mellan USA:s statsledning och Mussolini var djup och stark; den underhölls med särskilt egenintresse av den amerikanska storfinansen. Huvudoperatören var bankiren J P Morgan.
USA lyfte inte ett finger för att protestera mot Mussolinis attack mot Abessinien. Tvärtom försåg den stora demokratin fascist-Italien med olja och motorfordon.
Hoover liksom den amerikanska eliten betraktade fascismen som ett skydd mot oordning och en garant för framsteg. Dessutom hade USA stora ekonomiska intressen i Italien, där de också placerade massivt stora investeringar.
Detta samarbete dokumenterades utförligt i en avhandling skriven av Gian Giacomo Migone, redan 1980. I allt väsentligt skrev han den i USA med stöd från Harvard-universitetet. Migones studie publicerades i Italien men har undanhållits den anglosaxiska publik, som måste befästas i tron på USA:s ädla kamp mot de europeiska diktaturerna. Historiska fakta kan vara riskabla.
Jag måste medge att Migone sedan flera decennier är en mycket nära vän och jag tar därmed risken att anklagas för vänskapskorruption. Den ter sig försumbar när nu Migones mäktiga arbete äntligen översatts för en amerikansk publik: The United States and Fascist Italy: The Rise of American Finance. Historieprofessorn Molly Tambor har skrivit förord.
Boken presenteras dessutom entusiastiskt av en annan historieprofessor, Adam Tooze, i senaste numret av New York Review of Books. ”When we loved Mussolini”, så lyder den självklara rubriken.
Samarbetet med Mussolini kan placeras in i ett amerikanskt utrikespolitiskt mönster av diktatursamarbete. Tooze påminner om att Migone genomförde större delen av sitt arbete och sin dokumentation under Vietnamkriget och den USA-stödda Pinochet-kuppen i Chile.
Mot detta diktaturstöd står andra amerikanska utrikespolitiska traditioner. President Wilsons moraliska interventionism efter första världskriget bidrog till bildandet av Nationernas Förbund. Roosevelt drev med tiden en kraftfull kamp mot den tyska nazismen.
Vilken riktning den amerikanska politiken tar beror, menar Tooze, på styrkeförhållandet mellan den politiska demokratin och finanskapitalet. Mussolinisamarbetet styrdes från Wall Street och av storbankerna. President Bushs förödande Mellanösternkrig följde till stor del av oljekapitalets intressen, för all del också av nykonservativ messianism.
Tooze varnar, med Mussolinisamarbetet som historiskt exempel, för att en finanselit åter kan komma att styra utrikespolitiken så att ekonomiska maktintressena än en gång överordnas fundamentala demokratiska värden.
Den varningen kan utfärdas, fast med olika tyngd, för båda USA:s presidentkandidater.
