Kultur

Visa... pattarna!

Av: 

Natalia Kazmierska

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Natalia Kazmierska om historien bakom Femen-aktivisterna

En scen ur Kitty Greens dokumentär ”Ukraine is not a not a brothel” som visas på Göteborgs filmfestival 27 och 28 januari.
En scen ur Kitty Greens dokumentär ”Ukraine is not a not a brothel” som visas på Göteborgs filmfestival 27 och 28 januari.

När Lena Dunham klär av sig i Girls hyllas hon som feministisk hjälte.

Så varför dissas det som ytlig pr-strategi när Jevgenija och Sasha visar pattarna?

Första avsnittet av Belinda Olssons tv-serie Fittstim - min kamp inleds med den svenska Femen-aktivisten Jenny Wenhammars tuttchock på tunisiska ambassaden.

”Vem slåss hon för egentligen?” triumferar Belinda när Femen-Jenny släpas in i polispiketen, och antyder att barbröstaktioner bara handlar om en småpervers exhibitionism.

Den där blottade bysten verkar provocera.

Även i Fittstim-debatten kring programmet har Femen avfärdats som perifera, effektsökande och mediekåta. Som toplessbrudar som knappast har ideologisk drivkraft, utan bara utrustats ”med synnerligen välformade bröst” som Ann Heberlein uttryckte det i Sydsvenskan.

Talande för hur snäv den svenska feminismens världsbild kan vara.

För den som efter SVT-serien som omväxling är sugen på en kärleksfull och problematiserande skildring av kvinnokamp rekommenderar jag Kitty Greens fantastiska Femen-dokumentär Ukraine is not a brothel, som i går hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival.

I den blir det tydligt varför bröstrebellerna är så negligerade. För att förstå Femen måste man nämligen veta var de kommer ifrån.

Intresset för kvinnors situation i de gamla öststaterna är inte så värst stort bland västorienterade feminister, men det lär inte komma som en nyhet att sexindustrin frodats i post-sovjetiska samhällen.

I Ukraina har det dragits till extremer.

– Jag tjänar mina egna pengar till khlib, bröd, säger Femen-medlemmen Yana som intervjuas i Ukraine is not a brothel.

På dagarna målar Yana sina bröst med feministiska slagord och protesterar mot prostitution. På nätterna försörjer hon sig genom att dansa på Kievs klubbar för sexturisterna.

”Jag lever i alla fall inte på någon rik utlänning som betalar för att ligga med mig”, säger hon.

Att ständigt tvingas ta spjärn mot idén om att din kropp kan köpas och säljas för pengar. Bli hora, eller hemmafru.

Det var verkligheten som många östeuropeiska kvinnor ställdes för inför efter murens fall.

Enligt uppskattningar blev hundratusentals ukrainska kvinnor offer för trafficking under 90-talet. Den olycksaliga mixen av korruption, kriminalitet, fattigdom, vilda västern-ekonomi och djupt rotad patriarkal kultur fick den vidriga så kallade ”Natasha-handeln” att blomstra. Många drog till väst med drömmar om ett bättre liv, men hamnade på tyska bordeller eller längs trucklederna i Bulgarien.

Överallt på Kievs gator sitter i dag reklamstickers för sajterna där man kan beställa ”Ukrainian brides”.

”Ingen lyssnar på kvinnor här. Man tittar på kvinnor” säger Sasha inför Kitty Greens kamera.

Jag vet inte om jag varit på någon annan plats där kvinnokroppen exploaterats så hänsynslöst.

Vid ett tillfälle häromåret, när jag promenerade över det nu kaotiska revolutionstorget Maj dan kom två män fram och pekade på mina ben. ”Varför har du strumpbyxor på dig?” undrade en av dem. ”Du ska visa din hud”.

Ur denna porrkultur föddes alltså en feministisk rörelse som använder nakenhet som vapen. Att exponera sig på egna villkor blev för Femen ett sätt att ta kvinnokroppen tillbaka.

Men i början var de faktiskt prydligt påklädda.

I Ukraine is not a brothel finns en sekvens där rörelsens två grundare Anna Hutsol och Victor Syvatskij försöker göra sin första käcka feministvideo i svart polotröja.

De två akademikerna, som träffades när de studerade nationalekonomi i staden Chmelnytskyj, beskrivs som hjärnorna bakom Femens allt mer lättklädda protester.

Kitty Greens dokumentär blev skandalstoff när den visades på Venedigs filmfestival förra året; den sades avslöja mansgrisen som egentligen håller i tåtarna.

Och Victor Syvatskij är en Rasputin-typ, övertygad om sin egen genialitet, manipulativ, macho och beläst på Marx.

En av Femen-kvinnorna beskriver sitt förhållande till honom som ”Ukrainas beroende av Ryssland”. Men i filmen anar man hur han blivit en alltmer avpoletterad skuggfigur. Istället tar aktivisten Inna Shevchenko kommandot över tuttarmén.

Med henne i spetsen har Femen spridits över världen, och blivit ett internationellt franchisingkoncept. Manifestationer har genomförts i Vatikanen, Paris, Tunisien, Davos. Såväl Putin som Berlusconi och ryska patriarken Kirill har attackerats av vrålande feminister.

På hemsidan kan man nu köpa Femen-muggar och boobsprints, tutt-avtryck från valfri aktivist på canvasduk. Så länge pengarna inte kommer från religiösa eller politiska grupper är alla donationer välkomna.

I Green-dokumentären blir gruppen till exempel inbjuden till Istanbul av en turkisk affärsman som prånglar underkläder. Femen-aktivisterna slänger bh:arna utanför en moské, i en manifestation mot ”våld i hemmet”.

Att fokus för tuttaktionerna delvis har flyttats från sexindustri till religion har dock inte varit oproblematiskt.

”Jag behöver inte räddas av er”, svarade förbannade muslimska feminister i Facebookgrupper, när Femen lanserade konceptet Topless Jihad sommaren 2013.

Vit, intolerant och kolonial lyxfeminism. Så beskrevs Femen efter bröstaktionen i Stockholms moské på Södermalm i juni. De tre aktivisterna dömdes sedan till dagsböter.

Helt berättigat straff, förstås. Kanske var det inte heller deras mest intelligenta demo.

Men vem – förutom Linda Skugge och Per Schlingmann – tycker att feministisk aktivism måste vara så himla genomtänkt och paketerad jämt? Kan den inte få vara irriterande, knasig, galen, vulgär och bisarr också?

Som exempelvis Rysslandskännaren Anna-Lena Laurén konstaterat kan Femens metoder placeras in i en slavisk-ortodox tradition av ”heliga dårar” som vandrade runt halvnäck och skrek ut sina profetior i byarna.

Fast Femen har blomsterkransar som tokiga törnekronor.

För ett tag sedan spreds foton där aktivister satt och kissade på foton av ukrainske presidenten Janukovitj utanför Ukrainas ambassad i Paris.

Var det verkligen nödvändigt? Vad ska det leda till?

Det spelar ingen roll.

Viktigast är att det blir bra bilder.

För det är ju ingen riktig Femen-aktion om den inte äger rum i ljuset av kamerablixtar. Foton och videor ska snabbt spridas via twitterkonton och medier.

Jag har tittat på mängder av sådana bilder där Femen-aktivister blir nedbrottade av brutal polis. Det är ofta obehagliga scener.

Kvinnor som skriker förtvivlat och sparkar för att ta sig loss, med utsmetad färg över bröstet. Män i maktens uniformer som drar och sliter som hundar i deras armar och ben. I Ukraine is not a brothel visas också närbilder på aktivisternas blåmärken, skrapsår och ärr.

Och jag slås av att det är övergrepp vi ser på dessa bilder. Regisserade iscensättningar av våldet och kränkningarna som kvinnokroppen dagligen utsätts för.

Fotnot: Ukraine is not a brothel visas på Göteborgs filmfestival i dag kl 15:00 och i morgon kl 12:30.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!