Kultur

Textgrönska och ordmylla i Anna Hallbergs poesi

Av: 

Kristofer Folkhammar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ljusgrönt och aska en av årets mest intressanta diktböcker

Poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg (född 1975) fick Aftonbladets litteraturpris 2004.
Poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg (född 1975) fick Aftonbladets litteraturpris 2004.

Som en sträv vårknopp känns den i handen. Det gröna linneklädda omslaget understryker vikten av det materiella och formmässigt drivna i Anna Hallbergs poesi. I nya boken är det ett träd, eller växtlighet, som är den övergripande principen. Och i detta spirande koncept finns något djupt existentiellt inbyggt - rörelse, förlopp, liv, död. Och frågan om lycka, ska det visa sig.

Inuti boken avkrävs läsaren en hel del val. I stället för att ordna sin bok i tre skilda avdelningar efter varandra, löper de grafiskt åtskilda sviterna i Ljusgrönt och aska nedanför varandra. Och när jag först försöker läsa en sida i taget funkar det inte alls - det hallbergska språkarbetet, och variationerna mellan de tre dikttyperna, kräver separata koncentrationer. För att läsa hela boken behöver jag alltså bläddra igenom den tre gånger.

Överst på sidorna ringlar ett collage av grönaktiga ord. Färgnyansen reser sig ur papperets svart-vita, blir till en sorts ornamenterad bård, en textgrönska i toppen.

I den diktsvit som står mitt på sidan återfinns konkretisten Hallberg i sitt esse. Den tar sin utgångspunkt i det ljudmässigt dramatiska ordet ”aska”: ”as -ka! Halsöppet : Stegra : Vokalakustik (…) tinglande läte Knacka / försiktigt ordet aska.

Det går att läsa stora delar av sviten som en innerlig och sensibel inventering över hur det där ordet låter. Med ett flitigt bruk av kolon mellan de korta fraserna och enstaka orden: som en skiljetecknens egna lilla dubbelknopp ur vilken skott av ord skjuts ut.

Bokens nedersta parti är satt i fetad stil, vilket får mig att tänka på ett myllande jordlager, särskilt när jag läst igenom bokens tre sviter, och orienterat mig så pass att jag kan vistas med lite skelande blick på sidan, se på den som en bild.

Den feta sviten börjar med en skrattande blodig mun (en lika korrekt titel på hela boken skulle kunna vara ”Blodig mun och träd”), och den bildens dubbelhet av extas och skräck, upprättar en tvetydighet som finns genom hela sviten. Ett brett frågande inför existensen. Men som ett stramt, avknipsat undrande. Ett bara planterat resonerande kring begreppen ”lycka”, ”språk” och ”historia” - ord som också vuxit upp till mellansviten på ett par ställen.

Det är ett mycket komprimerat men rastlöst skiftande sammelsurium av ljudbaserad dikt, vardaglig idyll och ett märkligt avbrutet närmande mot stora frågor - vad lycka är och hur våldsam historieskrivning alltid är: ”det måste komma en historia / då blir utgången hemsk”.

Raderna slår ut i ansatser. Kring vad som håller oss ifrån omedelbarhet, vilket - så tolkar jag texten - vore lycka: ”är det lyckans form / det att vi inte vet”.

Jag har varit väldigt tagen av Hallbergs två senaste böcker, MIL (2008) och Colosseum, Kolosseum (2011). Det är extremt intensiva diktböcker som ur sin formmedvetenhet, sitt ihållande språkarbete, utvinner häpnadsväckande skildringar av olika sorters strukturellt våld. Ljusgrönt och aska är, trots sin djärva form, en betydligt mildare bok. Och det är som om den inte fullt ut lyckas övertyga mig om sitt ljus. Jag tror jag hade behövt en större uthållighet hos dikten - en tätare textväxt - för att beröras av dess undrande inför existensen och drömmen om lycka. En ack så våldsam föreställning, för övrigt.

Nåväl. Mina förväntningar på den här poeten är skyhöga. Det finns betydligt intressantare saker i livet än att sträva efter att bli lycklig, men det finns trots allt inte jättemånga svenska diktböcker per år som är så här intressanta.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!