Kärlek – en fråga om pengar och makt

Regeringen splittrar flyktingfamiljer och stärker medelklassen med rut-bidraget

Migranter på väg genom Europa 2015 och Hemfrids annonskampanj.

Ett avkopplande bad, en sovmorgon, ett samtal.

Hemfrids nya reklamkampanj visar tre par som fått tid över att ägna sig åt varandra. Tid som de köpt sig genom att hyra in en städerska, men som i annonsen omskrivs som parterapi till ett lågt pris. Det terapeutiska består i att de slipper tjafsa om städning, eftersom de köpt in någon som sköter den saken. Så nu ligger paret och myser i ett badkar.

En ögonblicksbild från samtiden?


Kanske. Eller så formulerades meningen bakom de där bilderna redan för hundra år sedan. Då, år 1923, författar den sovjetiska tänkaren Alexandra Kollontaj ett brev till en ung arbetarkvinna. Hon skriver:

”En snabb tillbakablick på utvecklingen av kärleken och äktenskapets ideal kommer att hjälpa dig, unga kamrat, att förstå att kärleken absolut inte är någon ”privatsak” som man i förstone skulle kunna tro”.

I revolutionens kölvatten vädjar Kollontaj till arbetarna: förändra er syn på parrelationen, eller förvandlas själva till ägodelar! Hon ser hur överklassen förstår kärlekens kraft och utnyttjar varandra som egendom. Arbetarna måste göra det motsatta.


En annan ögonblicksbild, som den här månaden firar träbröllop.

Det är september 2015 och Stefan Löfven hävdar att ”vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet”.

Ett torg, en statsminister, ett tal.

”Mitt Europa bygger inte murar”

”Vi hjälps åt när nöden är stor”.

Talet följs upp av en rad repressiva åtgärder. En av dem är kärlekspolitisk. Nu begränsas rätten till familjeåterförening. Färre får möjligheten, och dessutom sätts det en prislapp på rätten att få se sin älskade igen – för att kunna ansöka krävs ett arbete som ger tillräcklig inkomst, och en bostad.


Den som söker kärleken i detta nya tjugotal kan finna svaret i dessa två politiska beslut: ett höjd rutbidrag och den inskränkta möjligheten till familjeåterförening. Och ställa sig följdfrågan: är det bara en priviligerad elit som tillåts älska?

Kärleken framställs gärna som apolitisk. Gränsöverskridande, blind och impulsiv. ”Människan, som vill undfly själens ensamhet, tänker naivt nog, att det är tillräckligt att flamma upp i kärlek för att kunna göra sin rätt över en annan människas själ gällande”, skriver Alexandra Kollontaj i en annan text, Den nya moralen och arbetarklassen.

Hon såg begynnelsen av ett 1900-tal som tog sina första stapplande steg mot en uppgörelse med kärnfamiljen. När välfärdsstaten Sverige byggdes ut, och därmed den statliga familjeomsorgen, blev det enklare att slå sig fri från äktenskapets bojor. Somliga kunde skilja sig.


Men i dag ser vi en förvrängd återgång till det som Alexandra Kollontaj varnade för. Ett kärleksideal byggt som en ekonomisk matris, där regeringen försöker splittra vissa familjer, och stärka andra.

Om du inte äger något, tvingas du arbeta under osäkra eller farliga arbetsförhållanden. Kanske arbetar du med att sopa golven hos den klass som kallar dig deras parterapeut. Säger du ifrån riskerar du inte bara en förlorad inkomst, utan också att din man blir kvar i ett krigsdrabbat land.


Så en ögonblicksbild från i dag.

Det har brunnit i Moria, lägret på Lesbos där människor på flykt fastnat efter att gränserna stängts. Mitt under coronapandemin bor här 12 000 personer, på en yta vars maxkapacitet egentligen är knappt 3 000.

För fem år sedan hade några av dem kunnat ta sig därifrån och söka skydd här.

Statsministern såg organiseringen på tågstationerna och uppmanade till solidaritet. Han såg de frivilliga tolkarna, insamlingarna till tågbiljetter och bilarna som körde fram och tillbaka till de tillfälliga sovplatserna. I dag betalar regeringen i stället ut rutbidrag medan Moria står i lågor. Det säger någonting om vilka familjer som gynnas av klassamhället.


Men det säger egentligen ingenting om vem som trots det fortsätter att älska. Alexandra Kollontaj beskrev hur kärlekens ideal formulerades av de som hade makt över den ekonomiska politiken. Varför inte då söka revolten hos de som lämnats utanför, som aldrig haft möjlighet att ackumulera pengar i ett äktenskap eller gifta sig till ekonomisk säkerhet?

”Se inte på mig så, det är sant att jag har berövats mycket, de bästa åren i mitt liv sägs det och det är sant att ni har berövat mig ett lyckligt liv i Utkanterna, men ni har inte tappat mig på kärlek eller gjort mig hemlös”, säger romanfiguren Milde i Balsam Karams roman Händelsehorisonten. Här samsas samhällets utstötta familjer i Utkanterna, där mödrarna uppfostrar och älskar varandras barn som sina egna.


Fem år efter Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen bygger hans Europa ofrånkomligen murar. Ändå trotsar folk gång på gång den socialdemokratiska kärlekslogiken och korsar dem. Längs vägen tar de sig an andras barn, bygger upp brokiga familjer som aldrig kommer att fronta Hemfrids reklamfamiljer, men som likväl berättar någonting om kärleken som organiserande kraft.

Så svarade också Alexandra Kollontaj på sin egen kärleksfråga. Hon skriver i brevet till sin unga kamrat: ”Den borgerliga moralen krävde: allt för den älskade. Den proletära föreskriver: allt för gemenskapen”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln