Adams - för öst och väst
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-10
Möt USA:s mest framträdande tonsättare just nu, med kopplingar till media och popkultur. John Adams musik har beskrivits som både "funkiselegant" och "postminimalistisk". Och nu kommer han till Stockholms konserthus Tonsättarfestival. All heder åt den!
Adams musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcock-film där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.
För oss européer med så mycket historia i ryggsäcken kan det fortfarande kännas omöjligt att bryta mönstren som hamrats in i den klassiska musiken sedan renässansen. Adams känner sig mindre plågad av historien och kan på så sätt vika av runt hörnet. Det är helt okej att referera till kinesisk teatermusik, japansk noisekultur, country and western och Stevie Wonder, Schönberg, Hindemith och Stockhausen. Samtidigt, utan att beskyllas för eklekticism!
Om det förekommer något typiskt för amerikansk konstmusik är det just förmågan att göra sig fri från "medvetandets plåga". Ett av nyckelverken i den progressiva amerikanska musikhistorien är den märkliga pianosonaten av Charles Griffes från 1917. Vad Griffes gjorde var att arrangera om Debussys harmonier och Skjrabins klangfärger, att blanda österländsk teosofi med västerländsk frenesi (rytm, puls). Här hittar vi roten till Adams polyglotta musik som vänder sig lika mycket till öst som till väst: medvetandets seghet och nuets snabba slag.
Adams växte upp i Woodstock i en familj som föraktade hippies. På 60-talet var han klassens nörd som dirigerade Bach Society Orchestra med klädsamt allvar. På pojkrummet lyssnade han till Bob Dylan i smyg. 1971 packar han sin Volkswagenbubbla och åker på sitt livs tripp till västkusten. I dag säger han att Kalifornien var rätt plats för att "finna sin egen röst". JFK, Vietnam, Nixon, den amerikanska drömmen och rockmusikens förlorade oskuld; hur skulle han kunna kombinera allt detta med något så marginaliserat som klassisk musik?
Operan Nixon in China blev genast uppmärksammad i NBC:s nyheter och inledde någonting nytt, ett slags dokuopera baserad på verkliga konflikter och politiska utspel. Operan slingrar sig fram i ett landskap åtskilt av den kinesiska och amerikanska muren. Den gode, den onde och den fule är inte helt igenom god, ond och ful. Visst är Nixons ledmotiv både banalt och sentimentalt och paranoidartat men innehar också en strimma av godhet. Musiken vill åtminstone ge Amerikas "everyman" en ärlig chans. Och vem vill inte se Mao dansa foxtrot!
Adams dokumentäropera har sedan utvecklats i olika riktningar. En fantastisk sak är The Death of Klinghoffer, baserad på verkliga stridigheter mellan palestinier och judar. Här tar han hjälp av Verdi, å andra sidan blir konflikten hörbar först när den uppblåsta orkestreringen stöter mot något som mera liknar Bachs långsamt, mättade, eftertänksamma kantatstil.
Tredje dokuoperan, I was Looking at the Ceiling and Then I Saw the Sky, handlar om en jordbävning i Northridge med en liten kärlekshistoria invävd i berättelsen. Operan refererar både till West Side Story och Porgy and Bess, men med ett undantag, Adams syntbasar i orkesterdiket. Och denna höst har Adams fjärde opera Doctor Atomic haft premiär i San Francisco.
Hans musik känns elektrisk och akustisk på samma gång. Ofta utvecklas den trappstegsvis, lite trögt och flyttblocksartat med ett rörligt soloinstrument på toppen, till exempel i Violin Concerto och Grand Piano Music, och en klarinettkonsert som kunde ha skrivits av Frank Zappa, Gnarly Buttons.
Här finns (antagligen) en stor tacksamhetsskuld till Europa och europeiska tonsättares tankar om musik, bland annat i Harmonielehre och Harmonium som arbetar med knappt hörbara celldelningar och klangliga förskjutningar efter idéer från Bach och Händel. Men ett av de mest innerliga tacksamhetsstycken måste ändå vara Adams orkestrering av Charles Ives Five Songs.
Annars är hans mest plagierade stycke Shaker Loops för stråkar. När dessa drillar och tremoloeffekter först kom ut på cd bildades en ny skola bland yngre tonsättare som ville göra slut med den gamla minimalismen från Philip Glass och Steve Reich.
En annan sida är storstadsmusiken, asfaltdjungelns dallrande hägringar, filmen och stämningsmusiken. Den går att höra överallt, i The Chairman Dances, Two Fanfares for Orchestra och Common Tones in Simple Time. Eller i orkesterknocken Lollapalooza efter det rytmiska mönstret da-da-da-daah-da.
I Stockholms konserthus kommer publiken även att få stifta bekantskap med hans Slonimskys Earbox, efter exilryssen Nicolas Slonimsky. Adams träffade honom i början av 90-talet och Slonimskys teorier om skalor och melodier och hans absoluta ljudminne fick Adams att tänka om och faktiskt börja komponera mera för lyssnandet än för spelandet.
Allmänt kan man säga att Adams musik bygger på temperament istället för teori. Och journalistik istället för poesi. Den hör mera hemma på Broadway än på Bayreuth. Den speglas i Dallas skyskrapor snarare än i Darmstadts lärosäte.
Ja, musik av sin tid.
Mikael Strömberg
