Avskriven sorg
Jenny Tunedal läser Joyce Carol Oates självbiografiska bok om att bli änka
Joyce Carol Oates skriver: ”Att vara författare är som att vara en av de där hårt framavlade rashundarna – till exempel en fransk bulldogg – som trots sina mycket speciella egenskaper är mycket dåligt utrustade för att överleva.”
Änkans bok är vittnar om motsatsen. Oates själv verkar sällsynt bra på att överleva, just genom att vara författare. Med bulldoggens envishet fortsätter hon att skriva, oavsett vad. I det här fallet femhundra sidor självbiografisk prosa om den första tiden efter att den man hon varit gift med i fyrtiosju år hastigt avlider.
Hon skriver Raymond Smiths insjuknande och död, hon skriver de första råa dygnen av änke-skapets förtvivlade övergivenhet. Hon skriver skammen över och tvivlen kring den egna överlevnaden. Hon skriver förlamningen och sömnlösheten, kondoleansbreven och meningslösheten.
För den som vet tillräckligt mycket om sorg för att gå omkring i ständig rädsla är det här en lika oemotståndlig bok som exempelvis Joan Didions Ett år av magiskt tänkande eller Jacques Roubauds Någonting svart. Men där de två på sina helt olika sätt ger språklig gestalt åt dödens sönderslitande tillintetgörande inverkan, berättar Oates bara sida upp och ner om hur det känns. Och framför allt att det känns: hopplöst, arbetsamt, betungande, förvirrande för en stor romanförfattare:
”Jag vacklar fram som om jag vore drucken, går in i väggar, är som bedövad. I flera veckor har jag kämpat med en novell som äntligen blev färdig förra veckan. /.../ Under dessa första postuma veckor kommunicerar jag huvudsakligen med e-post.”
Joyce och Raymond Smith hade ett långt och lyckligt äktenskap. De bodde i ett glashus på Honey Brook Drive och kallade alltid varandra för ”honey”.
Joyce sitter nu kvar i glashuset och konstaterar: ”I vårt äktenskap brukade vi inte i onödan berätta sådana saker för varandra som var skakande, deprimerande, demoraliserande eller tråkiga.” Till det som tegs ihjäl hör inte bara dåliga recensioner, utan också Rays nervsammanbrott i ungdomen, hans systers lobotomering, Oates samtliga romaner som hennes make aldrig läste. Honungslyckan tycks lite sammanbiten.
Allt blir värnlöst och blottat i den här boken, inte minst Joyce Carol Oates själv. Inte bara den snobbiga Princeton-professorn och framgångshungriga grafomanikern, utan också den odrägliga änkan. Självupptagen, mars-venus-konservativ – ”[a]tt en man, vilken man som helst, således tycks behöva någon annan, en kvinna, som attraheras av honom, som älskar honom detta är ett mysterium! För en kvinna är nämligen kärnan hos manligheten obegriplig, undflyende” – och ganska banal.
Efter en knapp månad på anti-depressiva vittnar hon om hur det är: ”När man är slav under psykofarmaka försöker man hela tiden att tänka – försöker bryta genom en slöja – som när en desperat fågel försöker komma igenom ett nät. Och när hon känner sig – tror sig känna sig – suicidal, konstaterar hon förnumstigt att om man bara ”tänker seriöst på självmord, avskräcker blotta tanken en från att ta livet av sig.”
Oates skiljer på Joyce Smith och den hon kallar ”JCO” och hävdar att det är den förstnämnda, kvinnan som levde med Ray och katterna, som är viktigast i hennes liv. Men det Änkans bok gestaltar är hur textmaskinen JCO räddar, eller slukar, Joyce Smith.
JCO är inte änka, hon hade ingen man, möjligen en redaktör som någon gång ibland läste hennes essäer. Följaktligen kan hon röra sig genom och förbi den här sorgen som ett framrusande, framgångsrikt snälltåg. Oförtrutet arbeta vidare, undervisa, applåderas på olika bibliotek. Täcka alla sår med språk, skriva en bok om hur Joyce ligger i sitt ”rede” av täcken, böcker, papper, lakan om nätterna. I stället för att stanna i redet och sjunka.
Det finns flera Emily Dickinson-citat i boken, översatta av den skickliga Ulla Danielsson med nästan samma pondus som Oates prosa. Ett av dem lyder: ”Jag mäter varje sorg jag ser / Med smal, granskande blick... / Jag undrar om den är lika tung som min... / Eller är mera lätthanterlig”.
J
ag blir stundtals rasande på Änkans bok. Det är när jag mäter den sorg jag ser här. Och tänker att det är den sista bok man ska läsa om man verkligen har sorg. Av det där vanliga, stumma, förlamande, utdragna, gråa, oändliga, blytunga, futtiga, fruktansvärt ensamma – helt ohanterliga – slaget.
