Ukraina kan vänta sig nyliberal exploatering
I Bosnien innebar återuppbyggnaden ett nytt politiskt system – privatiseringar, åtstramningar och profit
En dag tar kriget slut, det har vi bosnier lärt oss, och då börjar freds- och återuppbyggnadsprocesserna. Själv var jag efter kriget i Bosnien och Hercegovina övertygad om att fred och återuppbyggnad handlade om att stödja krigets offer, att säkerställa deras möjligheter att på nytt bygga upp sina liv och få leva dem i värdighet. Därför arbetade jag i åratal för FN och andra organisationer med frågor om exempelvis stöd till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp under kriget. Men erfarenheterna från det arbetet – och från mitt liv i Bosnien – har förändrat min syn på vad fred och återbyggnad tillåts vara.
I dag vet jag att fredsprocesser, så som de organiseras av det internationella samfundet, främst handlar om att skapa möjligheter för företag att göra ekonomisk vinst. Det som nu pågår i Ukraina är dessvärre en utmärkt illustration av hur man medvetet väljer att sätta profit över människors liv.
Liksom var fallet med Bosnien framställs frågan om Ukrainas återuppbyggnad som ett neutralt projekt, fritt från ideologiska hänsynstaganden och politiska mål och visioner. Alla internationella aktörer deltar i denna charad – EU, Världsbanken, Internationella valutafonden och länder som Storbritannien, USA och Sverige.
Men freds- och återuppbyggnadsprocesser är alltid djupt politiska – de handlar ju om hur samhället ska vara organiserat, hur resurser ska fördelas, vad vi tycker rättvisa är och hur målkonflikter ska hanteras. Alltså: vad och vem ska prioriteras och hur?
I Bosnien infördes efter kriget ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system, ett som i grunden förändrade samhället och befolkningens uppfattning om sådant som jämlikhet, ägande och kollektiva och individuella intressen. Knappast någon samhällssektor i Bosnien är opåverkad – och även om en del reformer införts för att säkra freden, har andra handlat om att utrota det socialistiska arvet.
… konsekvenserna av den ryska invasionen beskrivs som ”den största möjligheten i Europa sedan andra världskriget” för privata investerare
Utbildningsinstitutionerna, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, sjukvården, skattesystemet, kollektivtrafiken, medierna, den civilrättsliga och straffrättsliga lagstiftningen – allt har omdanats. Den övergripande principen för dessa reformer har varit den nyliberala. Bosnien har långsamt privatiserats, öppnats upp för de internationella finansmarknaderna och gjorts djupt ojämlikt och dysfunktionellt. Grundläggande samhällsservice fungerar sämre än innan kriget, och landets resurser är obscent snedfördelade. De genomgripande politiska förändringarna genomfördes utan någon diskussion eller folklig förankring, och beskrevs som nödvändiga för freden.
Det som hänt i Bosnien är inte unikt. Under mina år som fredsaktivist har jag träffat otaliga människor som överlevt andra krig, bara för att mötas av en oändlig mängd ”strategier”, ”initiativ” och ”projekt” från det internationella samfundets organisationer.
Dessa ineffektiva, ofta helt meningslösa satsningar tycks framför allt finnas till för att släta över glappet mellan befolkningens faktiska behov och andra länders och företags geopolitiska och ekonomiska intressen – och för att skapa en chimär av civilsamhällets deltagande i återuppbyggnaden. Projekt för att bekämpa fattigdomen, projekt för att öka jämställdheten, projekt för att stimulera dialog bland ungdomar, för att stärka kvinnor, för att påskynda försoning – projekt om allt och inget, som aldrig leder till någon varaktig förbättring.
Samtidigt som denna strida ström av projekt och initiativ pågår fattas alla viktiga beslut om det krigsdrabbade landets framtid bakom lyckta dörrar. Det är alltid de ekonomiskt inflytelserika aktörerna som får bestämma hur fredsprocessen ska gå till, vad och vem som ska prioriteras i den, vilka frågeställningar som tillåts bli en del av den – och vilken politik som ska forma den.
Så är det nu i fallet Ukraina. Bland allt tal om solidariskt stöd finns en tydligt uttalad idé, som inte minst de internationella finansinstitutionerna driver fram, om att det är det privata kapitalet som måste mobiliseras för att skapa varaktig fred. Det utländska kapitalets tillväxt går först, civilbefolkningens trygghet antas komma automatiskt därefter.
Hur våra samhällen formas under och efter krig är en fråga om ideologi, intressen, prioriteringar och visioner
Redan nu pågår regelrätta kampanjer, som den ukrainska regeringens #AdvantageUkraine, där konsekvenserna av den ryska invasionen beskrivs som ”den största möjligheten i Europa sedan andra världskriget” för privata investerare. En ”investeringsmeny” erbjuder utländska entreprenörer möjligheter att satsa pengar i sådant som läkemedels- och tillverkningsindustrin, jordbrukssektorn och i Ukrainas naturresurser. I utbyte utlovas avregleringar, skattebefrielser och offentlig-privat samverkan.
Ukrainas finansdepartement har dessutom skrivit ett samförståndsavtal med Blackrock, världens största investeringsbolag känt för att prioritera vinstmaximering framför mänskliga rättigheter och klimathänsyn, om konsultinsatser för att attrahera utländskt kapital. Redan nu pågår så kallade investeringskonferenser i olika delar av Europa, där företagare och politiker kan träffas och diskutera vilka ekonomiska möjligheter för utländska investerare som kriget i Ukraina för med sig.
Det är också värt att notera att det internationella samfundets ekonomiska stöd till Ukraina i stor utsträckning består av lån. Av de nära tjugo miljarder euro som EU förra året gav i stöd, bestod merparten av olika sorters lån och krediter; ersättning till medlemsländer som skickat vapen till Ukraina; och villkorad så kallad makrofinansiell assistans som förutsätter en ekonomisk politik i linje med Internationella valutafondens riktlinjer. Bara en liten del av pengarna, dryga trettio miljoner euro, gick till direktstöd åt civilbefolkningen.
Frånvarande från diskussionen om investeringar i Ukraina, är satsningar på sådant som vi vet att en krigsdrabbad befolkning behöver. Det handlar om en robust välfärd som erbjuder tillgänglig och högkvalitativ sjukvård, psykosociala insatser, välorganiserat stöd kring sådant som identitetshandlingar och lagfarter, en effektiv matvarudistribution, bra skolor och goda arbetsvillkor för en på olika sätt krigsskadad arbetskraft.
Detta är frågor som människorättsorganisationer och fackförbund driver i Ukraina, men som i stort ignoreras när det internationella samfundet, utländska politiker och privat kapital tillåts sätta agendan redan under kriget för hur återuppbyggnadsprocessen ska se ut. Allt tyder alltså på att Ukrainas efterkrigssituation i stället kommer präglas av en internationellt dikterad åtstramningspolitik, omfattande privatiseringar, ojämlikhet och en lidande befolkning vars behov först projektifieras och därefter negligeras. Vi kommer att se ett nytt Bosnien.
Det som behövs är ett paradigmskifte. Hur våra samhällen formas under och efter krig är en fråga om ideologi, intressen, prioriteringar och visioner. En verklig solidaritet med Ukraina innebär ett erkännande av denna politiska dimension, och ett högljutt ansvarsutkrävande gentemot så kallade givarländer och det internationella samfundets institutioner. Fred måste byggas för människor, inte för kapital.
Nela Porobić är fredsaktivist och leder arbetet med politisk-ekonomiska analyser av krig och konflikter inom den internationella organisationen Women’s International League for Peace and Freedom. Hon bor i Sarajevo och är utbildad vid Lunds universitet.
Översättning och bearbetning: Rebecca Selberg
