Regimen i Belarus utrotar sitt eget folk
Vittnesmål och en ny rapport från OSSE berättar om en mardrömslik repression
”Mensblodet rann längs mina ben. I straffcellen fick man bara en binda per dag. Strumpbyxor är förbjudna, jag lindade in benen i toapapper för att värma mig.”
”Varje natt väcks man klockan två och fyra för att ställa sig i givakt och uppge sitt namn.”
”Där kränks alla mänskliga rättigheter. De berövar dig sömn, du får hallucinationer. Människor hålls i kylan, får problem med hjärtat och njurarna. Du får inte prata, ligga ner, sova, blunda. Det är hemskt.”
”Man tvingade fångarna att riva sönder breven de fått, olästa.”
Politiska fångar som hunnit avtjäna sina straff och flytt landet kommer med skakande vittnesmål från fängelser och straffläger i Belarus.
Utkylda eller överhettade celler, fabriker utan skyddsutrustning eller ventilation, frånvaro av nödvändig medicinsk vård, förbud att skicka och ta emot brev, tvånget att titta på propaganda-tv, otjänlig mat, fysisk misshandel.
Vet svenska musiker att deras kollegor fryser ihjäl i straffceller? Vet svenska advokater att deras kollegor hålls på svältgränsen?
Protesterna mot det riggade presidentvalet i Belarus i augusti 2020 har varit världens mest lågaffektiva. Men lyckligt leende barnfamiljer, orkestrar och körsång möttes av besinningslöst våld. Att tömma gatorna räckte dock inte för Lukasjenkas omvittnat hämndlystna regim. Nobelpristagaren Ales Bjaljatskij har dömts till tio år i straffläger. Oppositionsledaren Maryja Kalesnikava pressas hårt i lägret, hennes medfångar är förbjudna att prata med henne. Förre presidentkandidaten Viktar Babaryka blev misshandlad till oigenkännlighet i fängelset och kom till sjukhuset med kollapsad lunga. Nu vet ingen var han är eller om han lever. Aktivisterna Vitold Ashurak och Nikolaj Verasen har avlidit till följd av tortyren.
Vittnesmålen kan inte tolkas på annat sätt än att de arbetare, journalister, fackligt aktiva, kulturarbetare, jurister, föreningsaktiva och politiker som visat illojalitet mot Lukasjenkas regim utsätts för systematisk fysisk utrotning inom landets fångvårdsväsen.
Mot denna bakgrund framstår benådningen av den moraliskt nedbrutne Roman Protasevitj som en cynisk gest. Ingen vet om han angav folk av egen fri vilja eller om han blivit torterad till underkastelse.
Repressionen har blivit självgenererande, okontrollerbar och nya gripanden sker varje dag. OSSE presenterade 11 maj i år en alarmerande rapport om situationen och uppmanade regimen att omedelbart frige åtminstone personer med allvarliga hälsoproblem och funktionshinder, minderåriga, seniorer och ensamstående föräldrar.
Hur kan allt detta pågå i hjärtat av Europa, närmast obemärkt? Vet svenska musiker att deras kollegor fryser ihjäl i straffceller? Vet svenska advokater att deras kollegor hålls på svältgränsen?
Volha Zazulinskaya leder fonden ”Kraina dlja zyccia” (A country to live in) från exilen i Litauen. Fonden erbjuder ekonomisk, praktisk och psykologisk hjälp till politiska fångar och deras familjer inne i Belarus. Volha berättar att finansieringen består av donationer från privatpersoner. Stor vikt läggs vid säkerheten för mottagare. Att ta emot stöd från utlandet kan vara straffbart i sig.
– Det strömmar inga stora pengaflöden till oss, säger Volha. Vi är tre medarbetare, ingen kan engelska, det saknas resurser för att översätta information. Okunskapen i omvärlden är stor. Men vi kan inte vara tysta. Fångarna är utsatta för hård press i fängelser, deras familjer trakasseras och hotas av KGB.
På min fråga vad vi i Europa kan göra är Volhas svar tydligt:
– Ställ Lukasjenka mot väggen. Det behövs hårdare sanktioner som gör ont på riktigt. Lite här och lite där räcker inte. Gör som Polen. De stänger gränsövergångar och stoppar lastbilstrafiken när deras landsmän fängslas. Regimen förstår enbart hårt motstånd.
När vi lagt på tittar jag ut över blommande äppelträd. I Homel, åttio mil härifrån, pågår en mygginvasion. Men i strafflägren är myggmedel förbjudna. Sverige fortsätter att utvisa politiskt aktiva till Belarus.
