Enögd bild av mångfalden
Teatr Weimar missar kolonial problematik med ”Expo ’13 Bruxelles”
TEATER Ny kommunstyrelseordförande i Malmö blir Katrin Stjernfeldt Jammeh och hon talar i en intervju om Malmö som staden där alla människor faktiskt syns och möts men vissa ändå får kommentarer på att de sticker ut. Paradoxen med levande mångfald på Malmös gator och torg och samtidigt, diskriminering. Jag tänker på det när jag ser avslutande delen av Teatr Weimars trilogi om Europa.
Expo ’13 Bruxelles handlar om fortsatt europeisk överhöghet utifrån exemplet ”hustru hämtad från annan fattig del av världen”. Hon som blir helt och hållet utelämnad till sin mans makt, krav och kärlek. Eftersom han ”friköpt” henne är hon hans älskade/föraktade slav.
Text Jörgen Dahlqvist, regi Linda Ritzén, på scenen ett för Teatr Weimar typiskt språkspel med avbrutna fraser, upprepning och tigande. Det låter som vilket tröttsamt par i kris som helst, flaskorna fram, hot och återtagande. För att hon (Pia Örjansdotter) är vit, precis som han (Nils Dennevik) och för att paret har vitheten, språket och Medea-referensen gemensam går den ”koloniala” problematiken helt förlorad. ”Den andra” är någon som bara införstås och aldrig tar språklig/fysisk gestalt.
Scenens representation är resultat av konstnärliga val. Någonstans går tydligen ändå gränsen för trovärdighet. Utan mångfald på scenen när det gäller skådespelare blir det bara mer vit europeisk enögdhet, även hos en konstnärlig spjutspets som Teatr Weimar i Malmö.
