Från fredlig sekt till Afrikas skräck
Nigerias korruption och förtryck förvandlade Boko Haram till mördande jihadister
De kallas för terrorsekten, jämförs ibland med IS och sägs vara brutalare än al-Qaida. Men att prata om Boko Harams krig mot den nigerianska staten som religiös galenskap duger inte. Upproret har sina rötter i fattigdom, korruption och kampen om oljan, mer än i Koranen.
Det måste alla som på allvar vill bekämpa de jihadistiska rörelserna förstå. Annars kan de inte besegras.
Under det tidiga 2000-talet började den då i huvudsak fredliga salafistiska sekten Boko Haram bygga ett eget samhälle i opposition mot den nigerianska statsmakt man såg som korrupt och gudlös. Efter en del mindre konfrontationer med polisen small det på riktigt sommaren 2009. Den 11 juni hamnade sektmedlemmar i bråk med polisen som öppnade eld och sårade 17 personer. Ingen ställdes till svars för övervåldet.
Läget trappades upp och Boko Haram anföll polisstationer och ett fängelse och tog kontroll över delar av staden Maiduguri. Den 29 juli slog militären tillbaka och dödade 700 sektmedlemmar. Dussintals mördades i fångenskap, inklusive ledaren Mohammad Yusuf.
Boko Haram gick under jorden – och återvände ett år senare som beväpnade jihadister i fullt krig mot staten. Deras mål är en muslimsk stat, fri från västerländskt och kristet inflytande. Syftet sägs vara att upprätta en muslimsk stat och på så vis bli av med den omfattande korruptionen i Nigeria, ett land där polisen till exempel tar betalt av brottsoffer för att inleda en utredning – och av förövarna för att låta bli.
Listan över rebellernas brott är lång: masskidnappningar, nedbrända kyrkor och skolor, mord på kristna och på muslimer som man anser motarbetar rörelsen, självmordsattentat, rekrytering av barnsoldater. Brott mot mänskligheten, fastslog Amnesty i våras.
Men Boko Haram kan inte förstås enbart som ett plötsligt utbrott av religiös fanatism, lika lite som man kan frikoppla uppslutningen kring IS från de amerikanska krigen och fattigdomen i arabvärlden, eller bröderna Kouachis dåd från Frankrikes historia i Nordafrika och utsattheten i franska förorter.
Det handlar också om olja, fattigdom och en extremt brutal säkerhetsapparat. Upproret är mer ett av många symtom på den nigerianska krisen, än dess orsak. Den amerikanska statsvetaren Annalisa Zinn räknar 60 våldsamma konflikter bara under perioden 1985–1999.
Den viktigaste konfliktlinjen går mellan det rika, välutbildade, kristna syd och ett fattigt, lågutbildat muslimskt nord. De kämpar om den politiska makten och om de oljepengar som utgör 80 procent av regeringens intäkter.
Zinn beskriver hur konflikten skapades av den brittiska kolonialmakten. I södra Nigeria uppmuntrades kristen mission och västerländsk utbildning, och sydlänningarna rekryterades till den koloniala administrationen. I nord förlitade man sig på allianser med de traditionella eliterna och formade utbildningen efter muslimska institutioner. Södra Nigeria blev rikare – och en nigeriansk nationalism blommade. För att splittra nationalismen delade britterna på 50-talet södra Nigeria i två provinser, med det traditionella nord som den tredje.
Syds splittring la grunden till att nord trots fattigdom och underutveckling har dominerat Nigeria, ett land där all politik bedrivs med religiösa och etniska förtecken, och där eliterna gynnar den egna gruppen genom fördelning av oljepengar och anställningar i statsapparaten.
När demokratin återinfördes 1999 återkom syd till makten. Informellt sas det att presidentskapet nu skulle rotera. Men när den muslimske presidenten Umaru Yar’Adua avled mitt i mandatperioden 2010 vann den kristne sydlänningen Goodluck Jonathan extravalet. Bland eliterna i nord anser många därför att de snuvats på några års stats- och oljekontroll.
Missnöjet späds på ytterligare genom polisens och militärens brutalitet. Olagliga fängslanden, tortyr och misshandel är vardagsmat, liksom att man bränner hus och plundrar. Dussintals Boko Haram-medlemmar och oskyldiga har skjutits i fångenskap. Human Rights Watch beskriver ohyggliga vedergällningsaktioner.
Det utbredda och berättigade missnöjet med den sociala utvecklingen och den grundmurade misstron mot en korrupt stat ska naturligtvis inte läsas som att Boko Haram slåss för en rättfärdig sak, eller har någon större andel av befolkningen bakom sig. Antalet medlemmar har som högst uppskattats till 9 000. Färska amerikanska underrättelseuppgifter säger 4 000–6 000. Detta i ett land med över 160 miljoner invånare.
Viktigare är att missnöje inte räcker för att förklara en väpnad konflikt. Missnöje finns ju lite varstans, men bara ibland tar folk till vapen. Det avgörande är vilka möjligheter som finns att organisera, finansiera och beväpna en rebellarmé. Den slutsatsen drar den brittiske konfliktforskaren Paul Collier och hans kollegor som samlat data från flera dussin väpnade konflikter sedan 60-talet för att se vilka faktorer som leder till inbördeskrig.
Vare sig materiell ojämlikhet eller brist på politiska rättigheter spelar någon större roll, visar det sig. Etnisk och religiös mångfald kan, tvärtemot vad som ofta påstås, ha en återhållande effekt. I ett mångreligiöst och multietniskt land som Nigeria kan det vara svårare att hålla samman en rebellrörelse, vilket talar till Boko Harams nackdel.
Men kanske kan den religiösa identiteten överbrygga den etniska mångfalden. I synnerhet om Boko Harams mord på kristna i norr följs av pogromer mot muslimer i syd. En sådan upptrappning av konflikten, där alla kristna ställs mot alla muslimer är rörelsens syfte, tror den nigerianske journalisten Ahmad Salkida. Ett rejält inbördeskrig skulle kunna få staten att vackla och möjliggöra ett kalifat i norr. Man framställer ofta sina egna attacker som just vedergällningar för när muslimer mördas av kristna i andra delar av landet.
Enligt Paul Collier är några av de viktigaste faktorer som gör ett inbördeskrig möjligt låg inkomst per capita, låg utbildningsnivå för män och låg tillväxt. Det ger nämligen låga kostnader för en rebellarmé. Till det kan läggas tillgång till pengar och billiga vapen.
Inledningsvis använde Boko Haram knivar, pilbågar och handeldvapen. Med tiden plundrade man polis- och militäranläggningar. Det finns amerikanska underrättelseuppgifter om att Boko Haram skaffat libyska raketgevär som kan skjuta ner flygplan. Men de har knappast tillgång till tyngre vapen än så.
Det är också tveksamt om Boko Haram har något djupare samarbete med eller finansiering från andra jihadistgrupper. En del enstaka personer ska ha tränat med al-Qaida i Maghreb (AQIM) och somaliska al-Shabab. Men mycket av påståendena bygger på osäkra underrättelseuppgifter och indicier: kan de verkligen ha tillverkat dessa bomber själva, tyder inte deras kidnappningar av västerlänningar på en taktik hämtad från AQIM? Möjligen är misstankarna starkare när det gäller utbrytargruppen Ansaru.
Som den nigerianske forskaren Jideofor Abide påpekat kan däremot både regeringen och Boko Haram ha intresse av att blåsa upp dessa kopplingar. Regeringen vill ha amerikanskt stöd och även kunna skylla sina militära tillkortakommanden på att man har att göra med välorganiserad internationell terrorism.
Ur Boko Harams perspektiv skulle västerländska, allra helst amerikanska, trupper förvandla Nigeria till en ny front i jihadisternas globala krig mot väst. Det skulle öka rekryteringen till rörelsen och kanske öppna för samarbete med eller finansiering från al-Qaida.
Den viktigaste faktor som gör det möjligt att ställa en rebellarmé på fötter är i Boko Harams fall snarare den extrema fattigdomen i nord. Här lever över 70 procent av befolkningen på under en dollar om dagen (mot en fjärdedel i syd), analfabetismen är utbredd och arbetslösheten skyhög.
Bakgrunden är inte bara den koloniala historien, utan också hur handelsliberaliseringen på 80-talet krossade textilindustrin i norr. Och hur jordbruket i norra Nigeria och i grannländerna Tchad och Niger kollapsat under torka och ökenutbredning, vilket fyllt på regionen med klimatflyktingar på jakt efter jobb.
Ur denna pool av utblottade män kan väpnade grupper rekrytera billigt. Sannolikt är många av dem som slåss för Boko Haram inga glödande jihadister, utan desperata unga män som tror sig ha en bättre framtid bakom en kalashnikov än framför den.
Nigeria är på så vis en verkligt farlig kombination: Ett utbrett missnöje med en korrupt och våldsam stat. Stora vinster för den som tar makten över oljan. Och låga kostnader för en rebellarmé.
Denna dödliga brygd kommer att bestå även sedan Boko Haram har besegrats, vilket regeringen nu hoppas ska ske med hjälp av trupper från grannländerna. Nyligen meddelade man att det planerade valet den 14 februari skjuts upp till 28 mars – just för att ge militären mer tid.
Men om inte den nya regering, som då tillträder, bekämpar fattigdomen och hittar ett rättvist system för maktdelning i landet är det därför bara en tidsfråga innan nästa uppror bryter ut.
