Visst finns det fog för vreden
Jag tyckte också att Ofogs aktion i Prideparaden förra sommaren var grov. Aktivister gick bredvid paraddeltagare från Försvarsmakten med plakat som sa: ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater.” Och att det råder intressekonflikter inom HBTQ-rörelsen – om den ens ska ha ett q, om det ens finns någon rörelse! – är absolut angeläget att rapportera om. Men att som Tobias Brandel (SvD 24 juli) jämföra Ofogs och andra vänsteraktioner med högerextrema våldsdåd mot Pridefirare, vittnar för mig om en obehaglig sammanblandning.
Där Brandel ser en rörelse ”kidnappas från vänster” ser jag uttryck för ett raseri underifrån. En inhemsk vrede som vuxit fram allt eftersom HBTQ-rörelsen släpat efter vad gäller självrannsakan. En ilska som det finns fog för, som säger: Vad fan är det här för rörelse egentligen?
När institutioner med mycket makt tagit plats på Pride, har det firats som segrar: den enskilda polisen eller militären vågar nu leva öppet. Communityn i stort välsignas med att ytterligare en institution, ytterligare ett etablissemang godkänner oss. Men firandet av hur representanter för oss tagit plats i makten, och hur representanter för makten tagit plats bland oss, är inte triumfer för alla. På vems bekostnad har de framflyttade positionerna skett?
Att i en Prideparad bära en uniform som konnoterar verkliga militära operationer, snarare än fetischlekar, borde vara kontroversiellt. Att Migrationsverket, som utvisar HBTQ-personer till tortyr och förföljelser, möts av skenrättegångar där man utvisar dem från Pride borde inte vara det. Om politiker som stiftar lagar åt Migrationsverket, eller upprätthåller transofoba steriliseringslagar, möts av hårt motstånd är det helt rimligt. Att ställa aktioner av det slaget bredvid fysiska misshandelsfall från högerextrema är skrämmande felaktigt.
Brandel mjuknar mot slutet av sin artikel: ”Det som gör Pride unikt är att personer med helt olika livserfarenheter och åsikter går samman och solidariserar sig med varandra.” Ja, det låter ju fint. Men om inte de där livserfarenheterna – som här gäller klass, etnicitet, utvisningsbarhet – sätts in i en maktanalys, för att deala med att det är skillnad på HBTQ-person och HBTQ-person, är kampen förlorad redan innan den börjar utmana heterosamhället.
