Så kan han bli fri
Dawit Isaak 10 år i fängelse
”Han är eritreansk medborgare. Sveriges regering har ingen rätt att ställa frågor om honom … Vi friger honom inte, han kommer inte att ställas inför rätta. Vi vet hur man handskas med honom och sådana som han.”
Den som pratar heter Isaias Afwerki, diktator i Eritrea (TV4 26 maj 2009). Den han pratar om är den svenske journalisten Dawit Isaak, som i dag suttit fängslad i landet utan rättegång i exakt tio år.
Ja, om diplomati är konsten att förhandla med djävulen, så handlar det i Eritrea om en djävul som är känd för att aldrig ge vika och som målat in sig själv i ett hörn. För hur backar man från sådana uttalanden?
Genom att envist hävda att fallet Isaak är en inre angelägenhet eftersom han är eritreansk medborgare spelar Asmara ut det koloniala kortet. Vi slogs inte i 30 år för vår självständighet för att nu ta order från utlandet. Dessutom greps Isaak tillsammans med flera andra. Att bara släppa utlänningen skulle inte se bra ut.
Mot denna maktfullkomlighet har UD:s tysta diplomati – som man påstår sig ha bedrivit efter två inledande år av skamligt ointresse – visat sig verkningslös. Det är inte konstigt att kraven på öppen konfrontation därför växer. Kanske borde man utvisa diplomater, förmå EU att villkora sitt bistånd, eller som Storbritannien i ett liknande fall, stoppa skatteindrivning från exileritreaner på svensk jord? Åtminstone borde väl Carl Bildt spotta oljan ur munnen och fördöma Asmara? Även om det nu skulle skada hans gamla kompanjoner i Lundin Oil som gjort stora investeringar i malmbrytning tillsammans med den eritreanska staten.
Det är lätt att sympatisera med högljudda protester när mänskliga rättigheter kränks å det grövsta. Och om inte annat skulle ju sanktioner visa regimen att det kostar att utan laglig grund fängsla utländska journalister. Det skulle ge framtidens offer ett skydd.
Men risken är att det i fallet Isaak vore direkt kontraproduktivt. Afwerki har själv i journalisten och eritreakännaren Dan Connells bok Against all odds beskrivit sin attityd med att när jag utmanas blir jag mer envis, mer och mer rigid.
Om det centrala inte är att ta strid för mänskliga rättigheter och pressfrihet i princip, eller att helt enkelt straffa Eritrea, utan att få hem Isaak, finns kanske annat att pröva innan man börjar med diplomatiskt vapenskrammel. Sverige kan öppna en ambassad i Eritrea. Det vore en gest för att konkret visa eritreanerna att inte hela världen, som de gärna tror, är deras fiender.
Men framför allt kan man stötta Eritrea i landets mest centrala utrikespolitiska fråga: gränskonflikten med ärkefienden Etiopien. Eritreas chargé d’affaires i Stockholm antydde starkt så sent som i våras att det kan vara nyckeln till Isaaks fängelsehåla (Expressen 12 april). Sverige stödjer redan, passivt, den FN-kommission som givit Eritrea rätt till det omstridda område som i dag ockuperas av Etiopien. Att driva upp engagemanget för en ståndpunkt man redan har borde inte vara så svårsmält.
Det är naturligtvis moraliskt motbjudande att smöra för och på så vis legitimera en hård förtryckarregim. I och med att Etiopien just fängslat journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson hamnar dessutom UD i en än svårare sits, eftersom ett ökat stöd till Eritrea kan försvåra deras eve
ntuella framtida benådning. Så grymt är det att vi utan löften om framgång i endera fallet kan tvingas välja mellan att förbättra chanserna för Isaak eller för Schibbye och Persson.
Men den diplomatiska världen har aldrig varit vacker.
