Kyrkan talar alldeles för lite om sexualitet
Också en respektfull tystnad bidrar till att hålla tystnadskulturen vid liv
Ibland när någon säger att det finns två sidor av saken tänker jag att det finns minst nio sidor av saken och att vissa av de sidorna har egna sidor. Det finns frågor med så många perspektiv och målkonflikter att man snarare måste hitta former för att umgås med dem, än försöka lösa dem en gång för alla.
En sådan fråga är hbtq i kyrkan. I kyrkan småputtrar diskussionen mest hela tiden. Debattartiklar, bloggar, böcker. Då och då når den ut längre, som nyligen efter konferensen ”Jesus älskar hbtq” i Stockholm i maj. Arrangörer var familjen Eurell, frikyrklig powerfamilj där sonen Gabriel kommit ut som gay. Detta skildras mycket fint i en aktuell radiodokumentär av Aleksa Lundberg. Åh, det är Hollywood-material när pappa Per-Olof, tidigare ordförande för den profilerat anti-homotidningen Världen Idag, tänker om och förstår att hbtq-personer är lika naturligt skapade och älskade av Gud som han själv.
En vanlig ståndpunkt är att det är kränkande att se det på något annat sätt. I den här frågan finns bara en godkänd åsikt, menade Expressens kulturchef Victor Malm i en kommentar.
Samtidigt tycks Malm genuint drabbad av vad han läser i journalisten Emanuel Karlstens artikel från konferensen, att en församling är som en kropp, inte en klubb: ”församlingen är inte ett val, utan något de alltid redan är en del av, också om den inte accepterar dem. Smält den tanken”, skriver Malm (bilden kommer från Paulus första brev till korintierna, ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den”).
Det majoritetssamhälle som tror att det är enkelt att bara lämna den dumma kyrkan bidrar med ytterligare en kränkning
För Victor Malm och många andra är lösningen att kyrkorna rättar sig i det liberala ledet. Då har man dock missat kroppsmetaforens fulla radikalitet: olikheterna är nödvändiga delar av helheten. Paulus igen: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ ” (1 Kor 12:21)
Man måste i alla fall kunna tala med varandra, sammanfattar Malm och det är sant. Trots den alltså pågående diskussionen vittnar många i frikyrkan om en tystnadskultur. Teologen Joel Halldorf berättar i tidningen Sändarens podd att locket lagts på när han försökt hitta konstruktiva vägar i pingströrelsen.
Till den enskilda individ som avvisas av sin kyrka blir svaret från de icketroende ofta ett enkelt: ”Släpp det!”. Som jag avskyr den uppmaningen. Så lätt det är för någon som inte bryr sig om tro och församling att avfärda smärtan hos den som tvingas ge upp.
Det majoritetssamhälle som tror att det är enkelt att bara lämna den dumma kyrkan bidrar med ytterligare en kränkning. Som undertecknarna av en debattartikel om religionstrauma säger är det ett utbrett problem att många i vården, skolan och socialtjänsten inte förstår situationen.
Jag kom en gång själv in i Svenska kyrkan ungefär lika ovetande, vid samma tid som riksdagen skulle besluta om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag hade varit tonåring i 90-talets Stockholm och hann aldrig lära mig tänka på homosexualitet som någonting fel. Jonas Gardell och Eva Dahlgren var auktoriteter i våra liv, Pride färgade sensommaren med fest. (Men nog fanns en tystnadskultur även hos oss – varför kan jag annars inte komma på en enda person i högstadiet eller gymnasiet som var homosexuell?)
Vigselfrågan splittrade Svenska kyrkan. Majoriteten biskopar menade att kyrkan inte var redo, men redan samma år, 2009, gick det beslutande organet, kyrkomötet – som ju är politiskt organiserat – på riksdagens linje. Präster lovades fortsatt rätten att bestämma själva medan allmänheten tillförsäkrades att det alltid skulle finnas en präst som ville viga i varje församling.
I diskussionerna lärde jag mig att det fanns präster och andra teologiskt kunniga som inte kunde avfärdas som intellektuellt slöa eller hatiska, som bara har en annan syn på prästens uppdrag, äktenskapets sakrament och kyrkans tradition. Det är också relevant att kyrkan i Sverige är en gren av en världsvid kyrka som står i relation till den övriga världens kyrkor och historien. Att stänga ute dessa perspektiv innebar att slänga ut barn med badvattnet.
Själv kunde jag dock inte se att hbtq krockade med tron. Det är inte onaturligt med samkönad sexuell attraktion och kärlek och det behövs ingen tillfogad ideologi för att göra kristendomen inkluderande. Queer finns redan i Bibeln och i den historiska kyrkan.
Jag är alltså som ni förstår en vettig kristen. Ingen sådan där högerkristen fundamentalist. För mig vore det enklaste att gå under radarn i den här debatten. Hålla käft. Inte min strid att ta.
Det är en bekväm hållning. För mig. För jag har förstått att det är mig själv jag skyddar genom att inte sticka in handen i detta getingbo. Jag har också förstått att min respektfulla tystnad bidrar till att hålla tystnadskulturen vid liv.
Synden är verklig, men vad som är synd är en sak mellan dig och Gud. Så behåller man församlingskroppen intakt i praktiken
Och då vill jag säga såhär. Kyrkan talar alldeles för lite om sexualitet överhuvudtaget. Elefanten i rummet är ju idealet om den lyckliga kärnfamiljen som vi misslyckas att leva upp till. Präster och pastorer vill inte göra om det historiska misstaget att döma i moralfrågor, men den kyrka som i stort sett bara viger och bjuder in till familjegudstjänst överger människan i så många andra av livets skeden. Sex och samlevnad rör det viktigaste i våra liv, som vi lämnas i stort sett ensamma att tänka kring.
När det stora samtalet uteblir är konflikterna kring hbtq kanariefågeln som avslöjar att syret tagit slut i gruvan.
Svenska kyrkan är en av världens homovänligaste kyrkor och nästan inga prästkandidater existerar som inte vill viga två personer av samma kön. Ändå kommer frågan upp vid varje kyrkoval. I Svenska kyrkan är pinkwashing alltför ofta en strategi – titta på den dyrbara regnbågsmattan som vi har köpt till altargången, titta inte på skogen som vi kalhugger, församlingarna vi slår ihop, husen vi stänger. Lyssna för allt i världen inte på de kritiska skyddsombuden som larmar om den psykosociala arbetsmiljön.
Nej, nej. Titta på homofoberna och kvinnoprästmotståndarna i stället.
Det finns fler sidor av den här saken än två.
Och saker som har flera sidor sitter ju ändå ihop.
En bekant berättade hur det gick till i hans katolska församling någonstans i Sverige när ett par samboende män skulle bli kyrkvärdar enligt en ritual – katolikerna älskar ju sina ceremonier – och prästen ställde frågor inför församlingen. När han kom till: ”Lever ni i synd?”, svarade de båda männen, sanningsenligt och med stor myndighet: ”Nej”. Så var det inget mer med det och man gick vidare i formuläret. Trots att alla där inklusive prästen visste att de var ett kärlekspar.
·
Det kan kallas hyckleri av Katolska kyrkan att säga en sak och göra en annan, eller så är det ett pragmatiskt förhållningssätt till hur livet faktiskt är. Synden är verklig, men vad som är synd är en sak mellan dig och Gud. Så behåller man församlingskroppen intakt i praktiken. När alla kan vara med måste vi möta den som är annorlunda än jag. Det kan leda till att man får syn på sig själv.
Som Per-Olof Eurell, som till sist utsatte sig för möten med verkliga människor när kärleken till sonen och sanningen tvingade honom att rannsaka sina fördomar. Och det förändrade honom.
Om inte kyrkan är platsen för omvändelse, hur trovärdig är den då?
Men det är ju lätt för mig att säga. Då är det kanske jag som säger ”Släpp det!” till den som befinner sig i minoritet och kämpar för sin rätt att få vara sig själv. Goda råd eller debattartiklar löser inte frågan hur vi tolererar den som inte tolererar. Jag våndas över att några kommer bli arga på mig nu för att jag försvarar den rätten också för dem som har fel. Men varför skulle jag slippa känna obehag när andra delar av kroppen värker.
