Med Gaza i blickfånget
Med en förbluffande okänslig metafor uppmanar DilsaDemirbag-Sten alla ”att sätta sig ned i båten”, eftersom vi ju faktiskt inte vet vad som hänt Ship to Gaza (Expressen 2 juni). Själv kan hon servera helt sensationella uppgifter: de israeliska soldaterna ”attackerades av en mobb som var beväpnad med brandbomber, knivar och andra vapen”.
Det spelar ingen roll hur många vittnesmål som strömmar in, vissa är ändå lojala med Israels version. Av princip. Andra medger att de spekulerar, men kan ändå inte låta bli. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman utesluter inte att närmare hälften av passagerarna vill utplåna Israel (1 juni). Han kan inte helhjärtat ta avstånd från Israels brutalitet, och är i gott sällskap. DN:s ledarsida tycker att dödandet var onödigt – räckte det inte med att sabotera rodersystemet?
Och sen finns de som intar en position med samma precision som en israelisk klusterbomb. Min kollega på Expressen, Karin Olsson, bloggar beröm åt en skarp artikel av den egna skribenten Per Wirtén, samtidigt som hon tycker att det andas antisemitism att fråga vad Israel härnäst ska sätta i brand.
Nä. Hela omvärlden har inte ”kraftigt fördömt” att Israel förvandlat en fredskonvoj till ett slakthus. För de liberala medlöparna – ”liberala” för att de själva kallar sig det – är det stora problemet att Israels anseende fläckats. Inte att folk dör.
Dubbelmoral är visserligen vanligt i politikens värld, men i frågan om Mellanöstern är den monumental. Det är ett totalt fokus på att det minsann finns fundamentalister som vill utplåna Israel – och ja, de finns, men man hittar dem inte på den här fredskonvojen – men att Israel de facto håller på att utplåna palestinierna är helt i sin ordning. Denna etniska resning, som inte ens är en avlägsen ambition utan en ständigt pågående praktik – det är ju därför Gazaborna inte ska ha några hjälpsändningar – har i decennier fått omvärldens bifall.
Det är slut med det nu. Ship to Gaza har brutit apartheidregimens blockad och brutit upp ögonen på en hel värld. Det vi ser är bara början.
