Att stressa fram ett Natobeslut är ovärdigt
Det vi ser nu är en skenprocess i stället för den nödvändiga folkliga förankringen
Jag tänker mycket på EMU-omröstningen dessa dagar. Nästan alla experter, den gången var det ekonomerna, var för ett medlemskap. Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors landade i ett ja i sin stora utredning. Det svenska näringslivet lobbade stenhårt för euron, liksom den samlade borgerligheten. Rader av böcker publicerades för och emot, med olika utgångspunkter. Freden. Handeln. Demokratin. Solidariteten med övriga EU.
Jag röstade ja till EMU. Men i dag är jag tacksam att nej-sidan vann. Det var bra för Sverige att stå utanför. Det blev en hård och sårig debatt den gången, framför allt för svensk socialdemokrati. Men det resulterade i ett folkligt förankrat beslut som fattades utifrån en hög kunskapsnivå.
Ett svenskt Nato-medlemskap ska nu hastas fram på några veckor. Det började med att Ulf Kristersson på ett totalt ansvarslöst sätt gav upp principen om att svensk säkerhetspolitik ska beslutas i bred enighet. Toppstyrda SD bytte fot utan att någon brydde sig. I Socialdemokraterna pågår en så kallad ”säkerhetspolitisk dialog”. Den 9, 10 och 11 maj ska det göras upp med alliansfriheten på tre zoom-möten med partimedlemmarna. I riksdagen tas det parallellt fram en ny analys som ska vara klar efter dialogen, och vars slutsatser alltså inte ens kan diskuteras på nämnda zoom-möten.
Det hela är en skenprocess.
Det finns, enligt min mening, endast ett hållbart skäl till att Sverige skulle byta fot i Nato-frågan med denna hastighet, och det är att hotbilden mot Sverige ökat dramatiskt på kort sikt, och att ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige avsevärt mer säkert på samma korta sikt.
Jag har hittills inte sett övertygande bevis för att dessa villkor är uppfyllda. Och med bevis menar jag inte ledartexter eller debattinlägg från gamla Nato-hökar. Om Magdalena Andersson och Peter Hultqvist anser att läget är så pass allvarligt att Sverige behöver agera i panik, då vill jag gärna höra det från dem.
Är villkoren inte uppfyllda så är det i allas intresse – Nato-motståndare liksom Nato-anhängare – att frågan får ta mer tid. Det beslut Sverige fattar nu ska vi leva med under mycket lång tid framöver och det behöver vara folkligt förankrat.
I en sak har de övertygade Nato-anhängarna rätt. Det är Socialdemokraterna som i många år har blockerat en debatt om vad ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen skulle innebära.
Nu, plötsligt, ska Sverige gå med och svinbråttom är det.
De har gjort det eftersom de inte har velat att Sverige ska gå med. Den svenska alliansfriheten har varit en grundpelare i svensk utrikes- och säkerhetspolitik och frågan har därför inte diskuterats brett. Så sent som i höstas garanterade Peter Hultqvist på Socialdemokraternas partikongress att han aldrig skulle medverka till ett svenskt Nato-medlemskap.
Sedan invaderade Ryssland Ukraina. Två veckor efter det, den 8 mars, sade Magdalena Andersson att en svensk Nato-ansökan inte var aktuell, eftersom det skulle destabilisera säkerhetsläget för Sverige. Sedan dess har det gått drygt sju veckor. Nu, plötsligt, ska Sverige gå med och svinbråttom är det.
Jag tillhör dem som har trott på den svenska alliansfriheten, och nu känner stor osäkerhet. För mig väger det tungt att vi som medlemmar skulle bli en del av Natos kärnvapendoktrin. Jag vill inte det, jag vill inte att Sverige ska skyddas av kärnvapen och jag vill att vi ska vara en fortsatt trovärdig röst för kärnvapennedrustning.
Vad är bäst för Sverige på kort och lång sikt? Hur kan vi agera mest solidariskt med andra länder? Hur skulle en framtida säkerhetsordning kunna se ut, och vilken roll kan Sverige spela i en sådan?
Jag är ingen expert på säkerhetspolitik, men jag har länge följt den politiska utvecklingen i USA. Jag har en mörk syn på riskerna för den amerikanska demokratin och tycker att detta undervärderas i debatten. Det är inte bara presidentmakten som står på spel om Trump eller någon annan antidemokrat vinner nästa presidentval, eller valet därpå. Rötan går allt längre ner i USA:s statsapparat. Institutionerna vacklar.
Från liberalt håll förs nu i mitt tycke ohederliga argument fram där ett svenskt Nato-medlemskap säljs in som en solidaritetshandling med Ukraina.
Vad händer om rättsväsendet fortsätter försvagas, om den amerikanska militären inte längre markerar mot en auktoritär president med galna idéer, om kongressen fylls på med fler antidemokrater? Vi har redan i dag ett långtgående försvarssamarbete med USA, men är det verkligen rätt tid att fördjupa det? Jag skulle hellre se en strategi som utgår från den solidaritetsklausul i EU:s som innebär att medlemsländerna ska hjälpa varandra om ett av dem attackeras av en yttre fiende.
Det handlar i så fall om att EU borde försöka förstärka sitt eget försvar och successivt göra sig mindre beroende av ett allt mer volatilt USA. ”De som fortsätter vara emot Nato måste se över sin argumentation”, skrev Karin Olsson i söndags, men detta gäller faktiskt också anhängarna. Alla alternativ kommer med risker, och just nu är diskussionen alldeles för ensidig, uppjagad, drevliknande. Det är i sig farligt.
Från liberalt håll förs nu i mitt tycke ohederliga argument fram där ett svenskt Nato-medlemskap säljs in som en solidaritetshandling med Ukraina. Jag anser att Sverige har en självklar plikt att kraftfullt stötta Ukraina i landets kamp för självständighet, frihet och demokrati. Vi ska göra det genom vapenleveranser, ett generöst flyktingmottagande och annat bistånd. Den svenska regeringen bör också driva frågan om ett omedelbart EU-embargo på rysk olja och gas. Det är pengarna från oljan och gasen som finansierar massmorden, våldtäkterna och dödandet, och det är för mig obegripligt att det – utifrån ett solidaritetsperspektiv – inte är mer fokus på denna fråga snarare än på ett svenskt Nato-medlemskap.
De röster som alltid varit för Nato pressar nu på för en snabb process. Opinionen har skiftat på kort tid, vilket inte är konstigt i denna dramatiska tid. Det är möjligt – kanske troligt – att detta opinionsskifte kommer hålla över tid.
Varför ska de dumma medborgarna konsulteras – de vet ju ändå ingenting?
Men att ta denna snabba omsvängning som intäkt för att det finns en stabil folklig förankring för ett svenskt Nato-medlemskap är inte seriöst. På liberala ledarsidor avhånas nu alla de medborgare som i decennier tagit den svenska alliansfriheten för given. Bara i min egen omgivning märker jag en stor osäkerhet inför brådskan i det som nu sker.
Bland säkerhetspolitiska experter på Twitter märks däremot en otålighet. Varför ska de dumma medborgarna konsulteras – de vet ju ändå ingenting? Det är symptomatiskt. Nato-frågan har inte varit en fråga för valdebatter, morgonsoffor, studiecirklar. Den har hanterats av en liten grupp experter, med djupa kunskaper och stort intresse för frågorna.
Men ett svenskt medlemskap i Nato är ingen liten sak. Det är ett beslut som behöver diskuteras brett i kretsar även utanför det säkerhetspolitiska etablissemanget, och som behöver få ta tid. För att allt annat är demokratiskt orimligt, för att det ska bli rätt. Den process som pågår nu är ovärdig, och hotar att allvarligt skada legitimiteten i det beslut som nu verkar vara på väg att fattas.
