Bomberna som inte behövdes
Åsa Linderborg om Hiroshima och Nagasaki och historieskrivarnas rädsla över att peka ut ”fel” skurkar
Den 8 maj firade vi att det är sjuttio år sen Nazityskland förlorade kriget.
Jag uttryckte då min tacksamhet över Röda arméns insatser, vilket väckte ett tre månader långt ramaskri i sextiofyra av landets tidningar. Den reaktionen skulle nog förvånat de människomassor som aldrig ville sluta jubla de där majdagarna 1945.
För alla tog dock kriget inte slut våren 1945. I Stillahavsområdet fortsatte kraftmätningen mellan USA och Tysklands bundsförvant Japan. Den 6 augusti är det sjuttio år sen USA fällde historiens första atombomb över Hiroshima. Den 9 augusti fällde man en till, över Nagasaki.
Eftervärldens måttstockar är dubbla.
Om nån nu de här minnesdagarna uttrycker tacksamhet över USA:s seger över Japan, skulle nog ingen reagera. Vi kommer slippa alla kålsuparteorier om USA och Japan som ett val mellan pest eller kolera. Vi skulle inte få höra några svärmiska lovkväden över den lilla människan som borde hyllas snarare än de brutala stormakterna.
Detta trots USA:s blodbesudlade historia i Ost- och Sydostasien både före, under och efter kriget.
USA:s brutala kolonisering av Filippinerna vid sekelskiftet 1900 följdes så småningom av de urskillningslösa bombningarna av Japan under andra världskriget. Därpå följde Koreakriget och Vietnamkriget med vardera sex miljoner dödsoffer. Lägg därtill stödet till Suhartos extremt mordiska diktatur i Indonesien.
Förenta staterna har i den här regionen ett cv som skulle beskrivas som ”folkmord” om det inte vore ”fel” förövare.
Kriget mellan USA och Japan handlade om råvaror, marknader och en rad andra resurser i östra Asien. Två imperier, varav det ena var långt starkare, högg varandra i strupen. Men medan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen – numera – alltid beskrivs som ”diktatorernas kamp”, likställer man aldrig på samma sätt antagonisterna i Stillahavsområdet. Vi läser aldrig om dem under rubriken ”Imperiemakternas kamp”.
Ändå var det inte från mänsklig synpunkt likgiltigt om det var USA eller Japan som vann kriget. Precis som det är lika fel att säga, att det var egalt om Stalin eller Hitler gick ut som segrare, för att påminna om vårens debatt.
USA har förvisso sina blodiga kolumner, men på 1930- och 40-talen var Japan mer aggressivt. Man gjorde sig skyldig till otroliga vidrigheter, det räcker med att nämna invasionen av Kina och Nanjingmassakern den 13 december 1937. Det var fri plundring; de japanska soldaterna löpte amok och mördade, våldtog och lemlästade uppskattningsvis trehundratusen kineser. Men framför allt: Japan var allierat med Nazityskland, det största dåtida hotet mot planeten. USA tillhörde Hitlers fiender, man var med och besegrade fascismen. Därför var USA rätt segrare i Stillahavsområdet.
Det betyder inte att Hiroshima och Nagasaki är förlåtet, ursäktat eller motiverat.
USA:s regering, och otaliga apologeter i dess efterföljd, har rättfärdigat atombomberna med argumentet att de räddade liv. Mellan en och en och en halv miljoner amerikanska soldater, menar man, skulle ha stupat om Japan erövrades med konventionella metoder. Siffran är gripen ur luften, men den skvalpar ändå runt i litteraturen. USA:s motiveringar att bomba har okritiskt tagits över – här som i alla andra krig.
I själva verket var atombomben med största sannolikhet onödig.
I essän Nu dog du – Bombernas århundrade (1999) lägger Sven Lindqvist fram fakta som får den gängse, det vill säga amerikanska, bilden att spricka i tusen bitar. 1946 släppte Strategic Bombing Survey, en expertkommitté tillsatt av USA:s regering, en rapport om USA:s bombningar under andra världskriget. Rapporten rättfärdigar de flesta handlingar, men frågan om atombomberna över Japan bryter mönstret.
Kommissionen hade intervjuat hundratals civila och militära ledare i Japan, och kommit fram till att Japan med all sannolikhet skulle kapitulerat under året 1945 även utan atombomben. Regimen i Tokyo insåg att läget var desperat, vilket amerikanerna tycks ha förstått. Lindqvist berättar bland annat om en japansk fredstrevare den 18 juli 1945, när kejsaren telegraferade president Truman. Japanerna var dock inte beredda på en villkorslös kapitulation; till exempel så propsade kejsaren på han skulle få sitta kvar. USA var ointresserat av nån fredsuppgörelse.
I slutändan – när Hiroshima och Nagasaki låg i damm och spillror och stank av ruttnande lik – tillät man ändå kejsaren att ha kvar sitt rike.
Av allt att döma hade det inte varit särskilt svårt att få Japan att kapitulera utan att prova det värsta vapen mänskligheten nånsin uppfunnit.
USA hade redan framgångsrikt skurit av de livsviktiga oljeleveranserna, och Japans fartyg, flygplan och stridsvagnar kunde inte förflytta sig i brist på bränsle. Till detta kom att nästan alla japanska städer var sönderbombade.
Men om man ändå skulle släppa en atombomb, varför inte varna först, så att civilbefolkningen kunde evakueras?
Det är knappast en långsökt synpunkt. General Marshall föreslog det. Även ett sjuttiotal vetenskapsmän, som tagit fram bomben, skickade ett brev till Truman där de uppmanade honom att förvarna Japan. Denna synpunkt ignorerades.
Det låg en militärbas i närheten av Hiroshima, men det fanns inga skäl att släppa bomben rakt på en stad med en civilbefolkning som redan led svårt av ett krig de aldrig önskat. Och räckte det inte med en bomb? Varför också Nagasaki?
De verkliga motiven till bomberna är föremål för olika tolkningar.
Manhattanprojektet, som tog fram atombomben, var en jättelik ekonomisk satsning, vilket kanske räcker som förklaring. När man väl hade chansen att prova sitt nya, dyrbara vapen, ville man inte avstå. Så är det med militärer lite varstans, man vill testa sitt materiel. Det kunde man tydligt se i Vietnam, då USA experimenterade med splitterbomber, vit fosfor och lite allt möjligt.
Enligt den amerikanske historikern Howard Zinn kan det förklara varför man drog på med två bomber. Nagasakibomben var gjord av plutonium och Hiroshima av uran. Två olika konstruktioner, man kunde inte låta bli att testa båda. Nagasakibomben kallades för övrigt ”Fat Man” och Hiroshimabomben ”Little Boy”, det är klart att såna pärlor måste få prova vingarna.
En annan, eller kompletterande, förklaring är att bomberna var en varning till ryssarna. Enligt en tidigare överenskommelse mellan USA och Sovjet, skulle Röda armén sättas in mot Japan efter Tysklands kapitulation. Avtalet slöts vid en tidpunkt då atombomben inte var färdig, och då Japans militära styrka ännu inte var bruten.
När man lyckades få fram bomben behövdes inte längre Röda armén. Dessutom hade kalla krigets vindar redan börjat blåsa; i Washington såg man Sovjets militära framgångar och plötsliga goodwill i det från nazismen befriade Europa.
För amerikanerna blev det alltmer lockande att ockupera Japan ensamma, i stället för att dela på kakan som i Europa.
Kronologin kanske talar för den tolkningen. Enligt överenskommelsen skulle Röda armén sättas in mot Japan den 8 augusti. USA släppte sin första bomb två dagar innan. Den 14 augusti kapitulerade Japan. Då hade Sovjet ännu inte hunnit fram.
Bomberna kan studeras genom en rad olika strategiska överväganden, men en sak man aldrig talar om är rasismen. Som Sven Lindqvist skriver, bombades Japan mycket mer urskillningslöst än Tredje riket. Tyskland bombades hårt, men Japan ännu värre. Man använde rentav andra vapen i Stillahavsområdet än i Europa. Napalm sattes in mot den japanska civilbefolkningen, men aldrig mot tyskarna. Att sätta in kärnvapen mot ”gulingarna” ansågs inte särskilt graverande. (De japanska immigranternas hårda öde i USA skildras för övrigt av Julie Otsukas briljanta roman Vi kom över havet, 2012.)
Det är lite med atombomberna över Japan som med första världskriget. Alla känner till det, alla vet att det var hemskt och blodigt, men kriget är ingens fel. Man ser på dessa händelser lite som en trafikolycka. Ett historieskrivningens ”shit happens”-syndrom som bara kan bero på rädslan att peka ut ”fel” skurkar.
Särskilt i USA är atombomben en öm böld att röra vid. Vid femtioårsminnet 1995, berättar Sven Lindqvist, försökte man iscensätta en utställning i Washington på National Air and Space-museum. Man skulle visa flygplanet, sätta in det i ett historiskt sammanhang och väga argumenten för och emot atombomben. Redan på planeringsstadiet nådde ryktet krigsveteraorganisationer, som blev vansinniga. Man fick över huvud taget inte problematisera, rota i argumenten och framför allt inte visa vad som hänt med offren. Pressen i media blev så stor, att utställningen aldrig blev av och den ansvarige fick avgå.
Ingenting tyder på att attityderna har ändrats sen dess.
I Hiroshima dog hundratusen direkt, varav nittiofem procent var civila. Sen genomled ytterligare hundratusen en mer utdragen död på grund av strålning. I Nagasaki dog färre, men offren kan ändå räknas i tiotusentals. I generationer har kvinnor fött strålningsskadade foster.
Man kan förstå att såna siffror är jobbiga. Det är lättare att romantisera kring den sköna landstigningen i Normandie.
