Falstaff - en praktfigur
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-28
Verdis Falstaff innebär den ultimata formen av musikalisk humor, även om humorn är så raffinerad att den nästan slår knut på sig själv i sin komprimerade genialitet. Men i Falstaff öser också Verdi fritt av den värme och generositet som han inte förmådde visa i umgänget med sina medmänniskor, och här finns lager av livsvisdom att plocka fram. Adrian Noble, mångårig chef för Royal Shakespeare Company, har dock mest varit intresserad av utanverket, att samvetsgrant reproducera och tydliggöra handlingen. Det är i och för sig nog så viktigt, men vad därutöver finns i Falstaff släpper han.
Anders Lorentzson fyller visserligen ut sin praktroll alldeles utmärkt, och inte minst i röstens lägre register har han rejäl auktoritet. Ändå förblir Falstaff bara en scenisk praktfigur utan särskilda dimensioner. Han väcker inga frågor eller öppnar nya sammanhang hos oss i publiken.
En starkt bidragande orsak till det är Christopher Orams scenografi och dräkter i bästa (eller värsta) brittiska kostymfilmsstil. Mängder av pryttlar, attiraljer och inredningar tvingar in operans gestalter i en gottköps-elisabethansk inramning, som gör dem till marionetter i en påkostad bilderbok. Det behövs mer luft och mindre gammalt teaterdamm för att Falstaff ska öppna sina mänskliga och musikaliska rikedomar.
Och mer esprit! Till och med tacksamma figurer som Falstaffs tjänare Pistola och Bardolfo kom här nästan bort. Fast det är förstås svårt att åstadkomma något med en Pistola som knappt ens har spår av sin sångröst kvar.
Men det är fler än Anders Lorentzson som sjunger utmärkt. Susanne Resmarks mrs Quickly är en dam som verkligen kan leverera sitt "Reverenza!" med mäktigt eftertryck, och Carolina Sandgren som mrs Ford är bättre än på länge med elegans och lyster i sin sopran. Lyster har också Peter Lodahls mjukt färgrika tenor som Fenton, och han matchas fint av Henriikka Gröndahls Nanetta. Däremot kan Åke Zetterström, mr Ford, med sin tunna baryton inte alls hävda sig mot Falstaff.
Dirigenten Anthony Bramall är engelsman men verksam i Karlsruhe, och han var väl inte riktigt färdig med instuderingen till premiären. Det var si och så med koordineringen i de snabba ensemblerna.
Opera
Lennart Bromander
