Mästerliga noveller
Elise Karlsson besöker Cecilia Davidssons obehagliga men trygga universum
Alla de där föremålen som befolkar våra hem kan ibland ge en stark känsla av trygghet. Saltkaret som alltid står på samma plats på bordet. Lampan som är den första man tänder på morgonen. De är löften om att vi förblir förankrade i verkligheten. Men samma föremål kan också vända sig emot oss.
I Cecilia Davidssons novell ”Vem tror du att du är” beskriver den nervöst lagda Rita minnet av sin första flytt för sin trygga make Håkan. Hur hennes mamma fixat allt och att hon alltså vaknat upp i en ny värld som redan stått färdig. Lik den gamla men inte samma.
”När hade blommorna, tandpetarna, sockerskålen och katten hamnat i fönstret, i exakt samma ordning som på fönsterbrädan i det gamla huset, och när hade sängen i mitt nya rum fått nya lakan och tavlorna hamnat på väggarna, mattorna på golvet?”
Samma föremål som en gång varit en trygghet har plötsligt blivit tecken för fara. Det igenkännbara i det obekanta skrämmer. På samma sätt som den stad, Malmö, som Rita nu i vuxen ålder har känt sig tvungen att lämna växlat karaktär inför hennes ögon.
”Vem tror du att du är” ingår i Davidssons senaste samling Höga berg, djupa dalar. Novellen är typisk för samlingen och samtidigt inte. Den är ovanlig såtillvida att den berör storpolitiska frågor, men känns igen på att föremål och människors identiteter är osäkrade. Den kärlekskranka kan slå om till sval, ett högst konkret badkar kan anta metafysiska dimensioner, en farmor transformeras beroende på vilket barnbarns blick som följer henne.
Davidsson debuterade 1994 med En av dessa nätter och blev en del av den våg av nya, slipade novellförfattare som var en viktig del av 90-talets svenska litterära landskap. Undantaget en radda barn- och ungdomsböcker och ett par utflykter till romanen har hon varit trogen novellen.
Med tiden verkar hon alltmer ha börjat intressera sig för att fånga tidsandan, som i 2011 års roman Det man har och det man drömmer om som bland annat handlar om drömmen om att byta liv och lämna den urbana konsumtionshysterin bakom sig. Bostaden som symbol är något som återkommer också i Höga berg, djupa dalar.
Det är inte konstigt att Davidsson dröjer vid novellformatet. Hon har bemästrat sin form; även om samma teman varieras genom författarskapet så kan novellerna fortfarande överraska.
Den värld Davidsson skapar i sina berättelser kan te sig obehaglig i sin svårgreppbarhet. Samtidigt utgör dess undanglidande karaktär en säregen form av trygghet – för varje novell i Höga berg, djupa dalar känns de rum Davidsson målar upp mer hemlika. Och väl värda att besöka.
