Sämre sjukförsäkring –beställd av regeringen
Det svenska utredningsväsendet liknar allt mer en offentlig konsultverksamhet
Ack kära utredningsväsende, vad har det blivit av dig? Utredaren och statistikern Per Johansson presenterade i går precis de utredningsförslag om sjukförsäkringen som alla med inblick i frågan förväntade sig. De uppmjukningar som genomfördes under pandemin ska bort. Slutdatumet i sjukförsäkringen ska komma tillbaka. Det ska bli svårare att få ersättning.
Hur kunde vi som följer sjukförsäkringsfrågan vara så säkra? Well, Per Johansson har tillsammans med Pathric Hägglund, som också tog plats i utredningssekretariatet, länge förordat tuffare sjukförsäkringsregler. Deras perspektiv bygger på att vi måste inkorporera ”drivkrafter att arbeta” i analysen av socialförsäkringarna. Det är en eufemism för att människor som får mindre ersättning eller ingen ersättning alls kommer att vara mer benägna att jobba. Knappast en revolutionerande teoretisk insikt, men presenterad med grafer och tabeller är den nog så lockande för politiker som vill spara pengar.
Dessutom har perspektivet en annan fördel: sjukförsäkringssystemet befolkas inte av människor med levda erfarenheter av sjukdom, kronisk smärta eller vad det nu kan handla om för avvikelser från arbetsnormen. Det är kolumner och siffror som gäller.
Om lidandet efter avslag raderas ut, om erfarenheterna osynliggörs hos de 22 000 som befinner sig i försörjningsstödet för att de är för sjuka för att arbeta men inte får ersättning av Försäkringskassan, om självmorden efter avslag inte finns – ja, då blir det möjligt att låtsas om att alla tjänar på hårdare regler. Då blir det möjligt att avfärda hela forskningsfält med påståenden som att det saknas evidens för arbetslivsinriktad rehabilitering, vilket utredaren förkunnande under tisdagens presskonferens.
Hur det är att leva i ett sådant samhälle, inte minst som sjuk eller funktionshindrad, blir irrelevant.
Man behöver inte vara flytande i byråkratsvenska för att förstå subtexten i de nya riktlinjerna: ge oss besparingsförslag
Att Tidö-regeringen snabbt som attan bytte ut den tidigare huvudutredaren mot de här personerna var så klart ingen slump. Dessutom ändrade regeringen i utredningens direktiv. Man behöver inte vara flytande i byråkratsvenska för att förstå subtexten i de nya riktlinjerna: ge oss besparingsförslag. Som andel av BNP har ersättningar till sjuka och funktionshindrade minskat från nästan sju till strax över två procent under de senaste tre decennierna. Fortfarande alldeles för höga kostnader, enligt politikerna.
Grundsyn är densamma som hos Alliansregeringarna. Socialförsäkringarna ska inte ses som en garant för en någorlunda dräglig tillvaro för de som inte kan arbeta. De betraktas som en disciplineringsmaskin som kan skruvas åt för att producera arbetsvilja.
Som nybliven statsvetarstudent brukade jag fingra på de tjocka pärmarna på SOU:erna som stod uppradade på Universitetsbiblioteket i Lund. Ofta tjocka. Ofta med ledande experter och företrädare för intresseorganisationerna i sekretariatet. Ofta med motstridiga åsikter och en genuin vilja att belysa ur flera perspektiv.
Flera år senare examinerande jag en briljant uppsats av en Emelie Andersson som visade hur utredningsväsendets roll har förändrats. Från att ha fungerat som ett verktyg för att hantera konflikter och skapa kunskap om svåra samhällsfrågor har det alltmer blivit en slags offentlig konsultverksamhet. ”Leverera ett underlag som kan legitimera de förändringar vi redan har bestämt oss för att genomföra.”
Tidö-regeringen hade bestämt sig och nu har beställningen levererats. Ganska tjock, det ska erkännas. Men också helt substanslös. I alla fall för oss som tänker att människors erfarenheter av att vara sjuka, att vilja arbeta men inte kunna och av skam och stigma, spelar roll. Men visst, tjusiga Excel-ark är det säkert.
Niklas Altermark är docent i statsvetenskap på Lunds universitet och knuten till det fackliga idéinstitutet Katalys.
